Skugge är fienden

Linda Skugge var allt jag drömde om att bli.

Jag var femton, hon tjugofem och det coolaste som någonsin gått i ett par Converse.

Hon skrev så att det brände och sved, direkt till oss som behövde det mest. Alltid på vår sida. Hon gjorde skillnad – det kändes som att hon förstod.

Så gick tiden och vi blev båda äldre.

Jag står inte längre osäker och ensam i ett hörn med stjärnor under ögonen.

Linda behöver inte längre slåss för mig.

Tur är väl det. För den Linda jag högaktade finns inte längre.

Men det gör de unga tjejerna.

Jag har lärt känna en av dem. Hon är nyss fyllda sexton, skrämmande

begåvad och full av journalist­drömmar. Hon brottas med samma prestationsångest och självkritiska tankar om sitt utseende som alla andra tonåringar.

Och hon avgudar Linda Skugge.

Hon läser och älskar de gamla krönikorna och dagboken ”Men mest av allt vill jag hångla med nån”. Så läser hon Lindas blogg. Den en gång så unga, förtvivlade och förbannade Linda Skugge har vuxit upp blivit den lyckade karriärkvinnan Linda Skugge. Som skriver inlägg som:

”Finns inga små kläder för klädmärkena tävlar ju i att smöra för Quinnan som äter kakor och glass och vill dölja magarna. Helt ok att bli sur på mig men ni äter ju glass i smyg och det vet ni ju själva.”

Så skriver hon som en gång var initiativtagare till ”Fittstim”, antologin som fick en hel generation tjejer att stolt kalla sig feminister.

Vatten under broarna.

Nu är det snart tre år sedan Linda Skugge gjorde slut med feminismen och uppmanade alla andra att göra detsamma.

Men de unga tjejerna slåss fort­farande för sina rättigheter på landets skolgårdar, och deras liv är inte enklare i dag. Linda Skugge har för länge sedan vänt dem ryggen. Hon hånar sina fans, raljerar över deras utseenden: ”det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva” (Expressen, 2006-04-10).

Hon avfärdar alla unga människors ångest och självmordstankar med orden ”ni är bara bortskämda latmaskar med orealistiska drömmar” (Expressen, 2006-01-21).

Jag trodde nog inte längre att jag brydde mig om min forna idol.

Men så läser jag i bloggen om Lindas nya jeans:

”Köpte ett par sjukt tighta gråa Acnejeans i dag. Snart är jag nere i 25:or.

Det är skiteffektivt att jobba hårt. Man försvinner helt. Efter ett tag.”

Besvikelsen sköljer över mig, förvånar mig, tar andan ur mig.

Och jag tvingas inse att jag inte förstått:

Den Linda jag drömde om att bli gjorde slut med oss för länge sedan.

Mer än så: Hon är död och begraven.

Hon är fienden.

Det är dags att vi lämnar henne bakom oss.