Här sätter fallet stopp för Svante och hans...

1 av 3
NYHETER

Alltså. Jag misslyckas med uppdraget.

Jag lyckas inte ta mig fram till vattenfallet.

Det känns som om jag står bakom ett jetutblås. Jag får ingen luft och jag trycks tillbaka som av en jättehand.

Det blir tydligen så när man ska bada i Sveriges högsta ­vattenfall.

Man lär sig nåt nytt varje dag. Och den senaste månaden när jag flängt fram och tillbaka runt Sverige som ett torrt skinn har varit något i hästväg i det avseendet.

Här gällde det något så pass enkelt som att ta sig ett dopp. Eller en bättre dusch.

I all anspråkslöshet valde jag att leta mig upp till Njupeskär i det inre av Dalarna, ett bösskott från norska gränsen.

Det är bokstavligen vid vägs ände och här, i Fulufjällets nationalpark hittar du Sveriges högsta ­vattenfall.

Det är inga problem att hitta hit, det är bara att följa ån tills den går rakt upp. I 93 meter. Det stora problemet den här dagen är att hitta en plats på parkeringen. Fler än jag tycks ha kommit på samma idé.

Friden är total

Men vi sprids snart ut på myrarna. Det tar sin tid; det finns gott om hjortron och det finns inget bättre än att slafsa i sig dessa övermogna, högvärdiga antioxidanter direkt från myren.

Man känner sig som en björn.

Vi följer Njupån. Myrmark växlas med urskog. De ståtliga tallarna och granarna i de här trakterna har klarat sig från kalhuggningsvansinnet och stod mans­höga redan på Gustav Vasas tid.

Friden är total.

Det går inte att föreställa sig ­katastrofen 1997 när det föll fyra decimeter regn på ett dygn och en sex meter - sex meter! - hög flodvåg drog fram läng Göljån en bit härifrån. Vattenföringen ökade 500 gånger. Tusentals träd slets bort. Jord, sten och urberg slets loss och försvann. Det var en oerhörd naturkatastrof. Som ingen såg.

Men spåren syns överallt längs bergssidorna. Det är renskrapat.

Klämdes fast bakom isen

På vintern fryser fallet till och är en utmaning för landets främsta isklättrare. Men även på vintern forsar det vatten innanför den oerhörda isväggen. I december 2002 rasade isväggen och klättraren Karl-Gustav Bark som var där i samband med inspelningen av ett reportage till TV4:s reseprogram ”När & Fjärran”, rasade in i vattenfallet. Han klämdes fast mellan isväggen och berget. Kamraterna hörde hans rop på hjälp men lyckades inte få ut honom. Karl-Gustaf Bark, som ställde upp i programmet sedan en annan deltagare blivit sjuk, blev 30 år.

Det finns ingen is här nu. Och blotta tanken på att klättra upp på vintern får en att rysa.

Kippar efter andan

Vi tar oss in i moraset. Tack och lov har någon byggt en gångväg upp mot fallet. Redan på avstånd får vi känningar av nackspärr när vi försöker se toppen.

93 meter fritt fall. Men fors­nacken ligger ytterligare 32 meter ­högre upp.

Vi klättrar och halkar för att ­komma den sista ­biten fram till fallet. Jag står på öronen bland ett par klippblock och den ­svarta blodbölden på vänstra sidan kommer att synas i veckor. Tur att jag klarade armbågen, som också fått en intressant färg.

Det dånar och vinddraget ökar exponentiellt för varje meter. Till slut tjuter det.

Jag får kippa efter andan. Det är ett jävla tryck däruppifrån.

Ut i vattnet, det är iskallt och gör kraftigt motstånd.

Men alla tankar på eventuell vattentemperatur försvinner när jag tittar uppåt och ser allt störta emot mig.

Jag har sett mycket, men aldrig nåt liknande. Det är som att vara på en annan planet.

Jag försöker komma närmare fallet, det handlar bara om några meter, men det går inte. Vindtrycket pressar mig tillbaka, jag får ingen luft och hur jag än försöker kommer jag inte framåt. Lägger mig på rygg i vattnet och stirrar trollbunden uppåt.

Satan i gatan. Så här har det sett ut i tusentals år på det här stället. Vattnet som rusar mot mig i expresstågsfart är en makalös syn. Jag tappar koll på tid och rum. Blir plötsligt religiös och tackar Gud för att jag får finnas här och nu och har inte varit lyckligare på evigheter.

Mitt livs dopp.

Ja, eller nästan.

Som täckt av dånande vispgrädde

Storforsen.
Storforsen.

Storforsen i Piteälven erbjuder en av de mest hänförande anblickarna i Sverige. Du hittar den i Bredsel, Pite kommun, och du har tur om du inte kör i diket när du får syn på den nerifrån väg 374. Det är som om hela berget är täckt av dånande vispgrädde. Fallhöjden är 60 meter. Och vid högvatten är ­anblicken makalös. Så här såg det ut på många ställen i landet förr. Åk dit! Nu!

Stenåldersbarn hälsade på

Nämforsen i Näsåker var en av landets vackraste forsar innan den dödades av kraftverket 1947. När Barna Hedenhös gav sig ut på sin ”Vinterresa i Sverige” 1951 var det för att besöka farbror Hugge som högg hällristningar däruppe. Den här veckan släpps det på lite vatten, så att som har det goda omdömet att besöka Urkultsfestivalen får en chans att uppleva hur det kunde se ut förr - vid extremt lågvatten.

Svara Lundh: 10 frågor om vattenfall