”Världens fånigaste sport – lägg ner!”

Foto: TOBY MELVILLE (TT)
SPORTBLADET

LONDON. Gång har aldrig varit ett större skämt än här på VM.

Jag tycker det är världens fånigaste sport.

Det är dags att lägga ner skiten.

En gång för alla.

Gång är en fjärt i universum i den idrottsvärld vi lever.

Den dyker upp varje OS och VM och sedan försvinner den ut på bakgatan igen.

Ingen bryr sig förutom den närmaste familjen.

Jag har alltid haft svårt att jubla över en svensk medalj i gång och då var jag ändå med då Bosse Gustafsson tog OS-silver i Los Angeles 1984 och Madeleine Svensson vandrade hem ett VM-silver i Tokyo 1991.

Idag vet jag inte hur många gångare det finns i Sverige, men det räcker nog med en familjebuss när de åker på SM. Jag är full av beundran över de som orkar satsa och lägga ner tid och sedan få ett tack som det jag levererar just nu.

En gren gjord för fuskare

Men jag kan inte hjälpa det.

På damernas 50 kilometer här i VM var det sju (7) deltagare.

Här hade friidrottens förbundskapten Karin Torneklint kunnat ta en söndagspromenad och fixa en poängplats till Sverige. Ja, hon hade blivit VM-femma bara hon tagit sig i mål, då två tjejer bröt och en blev diskad.

Och portugisiskan Ines Henriques som slog tre tjejer och vann blev VM:s bäst betalda idrottare alla kategorier, då hon kunde håva in 60 000 dollar för segern och 100 000 dollar för att hon satte ett världsrekord som ingen bryr sig om. Drygt 1,2 miljoner svenska kronor ur IAAF:s alltmer sinande kassa.

Sa jag skämt?

Då har jag inte ens nämnt att 39-årige fransmannen Yohann Diniz hann gå på toaletten mitt under loppet och ändå vinna överlägset på herrarnas 50 kilometer. Han som fick diarré och missade guldet i OS i Rio. Snacka om skitsport.

Och det finns väl ingen annan gren där det funnits så många EPO-dopingfall eller så många diskningar. Det är en gren som gjord för fuskare både på och vid sidan av banan.

Och för svensk del snackas det alltid om medaljer och medaljchanser inför mästerskapen. Jag har fått skölja öronen efter varje presskonferens och här i London orkade jag inte ens att gå när gångarna kallade.

Som Perseus Karlström inför detta VM, som berättade att han hade en realistisk medaljchans.

En del köper den valsen, andra inte.

Jag tillhör den senare kategorin eftersom jag hört det så många gånger förr.

Kroknade totalt

Nu blev jag sannspådd för femtioelfte gången, då Perseus efter en stark öppning kroknade totalt. Det kändes som det var han som uppfann uttrycket gå in i väggen, då ha ledde några kilometer och fick sin tv-tid i rampljuset. Han blev 37:a till slut, men han klarade sig från VM:s sämsta svenska placering då brorsan Anatole Ibanez knallade in som nummer 44.

Gamle storgångaren Bosse Gustafsson kunde prata sönder vem som helst om hur fantastisk och krävande gångsporten är och sedan kom sonen Andreas tog över. Lika pratglad han.

Andreas gjorde ständiga påhopp på de ryska gångarna och hävdade det var EPO-dopningens epicentrum.

Det hade han rätt i.

Problemet var att han själv åkte fast med EPO i kroppen 2015 och stängdes av i två år.

Ungefär där föll mitt sista förtroende för gången som sport.

Nu är det lika med noll.