En striker som inte borde kunna springa och en målvakt som aldrig blir äldre

SPORTBLADET

MONACO. Juventus har en striker som inte borde kunna springa och en målvakt som aldrig blir äldre. Däremellan fick Monaco vara med och leka, medan Europas tätaste försvar såg på utan att svettas.

Det transalpinska förstamötet blev en munsbit för titanerna från Turin, som nu har ena benet och hela överkroppen i finalen i Cardiff.

Det är något speciellt med att gå på match i Monte Carlo. Det finns inget som skvallrar om att det är fotboll på gång förrän man är precis utanför arenan och inte ens där är det särskilt uppenbart. Bland schweiziska uråterförsäljare och bankfilialer ligger Louis II-stadion insprängd i ett moln av lyx.

Men alla arenor i Europa kan ju inte lukta varmkorv och svett och alla fotbollsklubbar kan inte styras av föreningsmänniskor med lokal förankring. AS Monaco ägs, som det mesta längs den franska rivieran, av ryskt kapital, men det är en ung och ocynisk tonåring som får klubbens a-lagshjärta att bulta i vår. Det var också Kylian MBappé, eventuellt Frankrikes minst struliga fotollstalang, som såg ut att ta hemmalaget levande genom första halvlek när Juventus inledningsoffensiv avtagit.

När matchen satt sig en aning växte monegaskerna både in i matchen och den turinska treenigheten Chiellini-Bonucci-Buffon fick emellanåt jobba hårt för att hålla tätt i målprotokollet och Kylian MBappé och Radamel Falcao på mattan. Det såg ut så i alla fall, men som ganska ofta med Juventus inser man efter ett tag att försvarsjobbet egentligen inte är någon match alls och att nära faktiskt är ganska fjärran.

En välkommen pralin

När halvtimmen nalkades tycktes Monaco ändå sitta på ett par ospelade tricks trollerilådan, men det var Juventus som fick ledningsmålet och för oss som av olika skäl inte hunnit äta middag före match var det en välkommen pralin vi serverades. Dani Alves levererade en klackpass centralt till en frustande Gonzalo Higuaín som dundrade in bollen i mål utan att tänka två gånger.

Vi står givetvis över alla övriga referenser till sötsaker, men ni ser ju vad jag ser; det finns väldigt lite i Gonzalo Higuaíns uppenbarelse som tyder på att han livnär sig på någon form av atletiskt aktivitet och ännu mindre att hans kropp kan prestera maxrusher på 50 kilometer i timmen.

Men humlor ska ju inte heller kunna flyga, så vad bryr sig väl Higuaín om det.

Monaco gav inte upp för det, men lag som inte bara lever på sitt stenhårda maskineri utan också på ren inspiration behöver ju få betalt för ansträngningen ibland, annars riskerar de att tappa gaisten och förlora hoppet.

Kylian MBappés inledningsoffensiv avtog, Radamel Falcao brände ett friläge och Djibril Sidibé – som var tillbaka från blindtarmsoperation och fick starta på fel kant; jag kan inte bedöma vilket som är obehagligast – hade svårt att hitta nyckelspelaren Thomas Lemar.

Italiensk uppvisning i pragmatik

Efter ett bolltapp av Tiemoué Bakayoko fick Dani Alves till ett långt inlägg (som man skulle vilja analysera geometriskt) till Gonzalo Higuaín på bortre stolpen och det hela var över.

Argentinaren, som inte gjort mål i slutspelet i Champions League sedan 2013 – vissa på kontinenten kallar det Zlatan-syndromet – hade plötsligt gjort två.

Resten var av akademisk karaktär, men vi kan väl plussa Gianluigi Buffons insats för protokollet också. Det var en italiensk uppvisning i pragmatik, effektivitet och matchdisposition mot en glad uppkomling som inte ska döma sig själv för hårt efter matchen.

Det är ju den här auran Juventus har med sig överallt nuförtiden, att de i princip är omöjliga att rå på. De är kanske inte bäst i världen, inte vackrast i konventionell mening, men absolut mest omutbara av alla i fotbollseuropa. Juventus har bara upploppet kvar, men de behöver inte fälla sig över mållinjen. De har redan ena benet och hela överkroppen i Champions League-finalen i Cardiff.