Bergström: Han är den rättmätige vinnaren av Jerringpriset

Foto: TT, Bildbyrån och Stefan Jerrevång
SPORTBLADET

Silver hellre än guld. Tvåan före ettan. En medalj i mängden framför en historisk trofé.

Peder Fredricson vinner Jerringpriset.

Välkommen att bli Idrottsgalen 2017.

Sporten är tokig.

Den gör sansade människor vilda och förvandlar dårar till genier. Den hetsar blyga att skrika och gaphalsar att tystna. Den hänger guld om Sarahs och Jennys halsar, den placerar The Claret Jug i händerna på Henrik men räcker över sitt finaste svenska pris till en silvermedaljör.

Peder Fredricson är charmerande slängig när han kliver upp på Globens scen och hämtar sin glasvas. 44-åringen skakar på huvudet.

– Det här visar hur handlingskraftigt hästfolk är. Ni är vana att jobba riktigt hårt för att få det ni vill, säger han.
Hans utnämning är som sporten själv: upprivande och logisk, förvirrande och rättvis. Mest av allt blottar den hur lättvindigt vi blandar ihop siffror och känslor.

Det var en brakseger

Vi är beredda att kliva in i vilken tävling som helst, väl medvetna om regelverket, men blir utfallet inte som önskat för vi in andra faktorer. Visst var motståndarens resultat bättre, men vi var tapprare. Vi hade otur. Vi var moraliska segrare.

Det enda som Jerringpriset tar hänsyn till är hur många röster kandidaterna får. Det tillkommer inga stilpoäng, ingen smakjury bestämmer, det står alla fritt att rösta. Där har du reglerna.

1979 röstade flest på Ingemar Stenmark, därför tilldelades han priset. 1985 vann Gunde Svan, 2003 Annika Sörenstam och 2007 Zlatan Ibrahimovic.

2016 får Peder Fredricson 160 000 fler röster än Sarah Sjöström och 43 000 fler än Henrik Stenson. Det är en brakseger, marginalen är ett vidsträckt fält av människor, en hel stad. Om fler hade velat att Stenson skulle få priset hade det gått till honom, jag lovar, men i den här tävlingen var göteborgaren bara näst bäst på att locka till sig röster.

Kritiker påpekar att Sarah Sjöströms och Henrik Stensons meriter väger tyngre än Fredricsons OS-silver. Simmaren vann guld, silver och brons i Rio. Golfaren blev, utöver andraplatsen på OS, historisk när han som förste svensk herre vann British Open.

Varför är just Peders fans en konspiration?

Andra vill ha det till en röstkupp av hästfolket. Tusentals flinka fotsoldater ställde omröstningen på ända. För ger du stalltjejer pekfingret så tar de hela handen, den trygga hand som brukar klappa bollsportare och skidåkare.

Men ingen av synpunkterna har att göra med vad Jerringpriset går ut på. Det finns ingen omräkningstabell för bedrifter inom olika grenar. Vi kan inte vetenskapligt väga Jenny Rissveds prestationer (ett lopp, ett OS-guld, det är hundraprocentigt!) mot Sarah Sjöströms (tre medaljer på fyra sträckor, varav fjärilsguldet var väntat), eller Henrik Stensons (OS-silver trots favoritskap). Vi kan inte växla in Tove Alexanderssons sju medaljer i orientering, Maja Reichards åtta i simning eller Patrik Jadstens fem i draghund mot någon annan valuta.

Det håller heller inte att måla upp det som en konspiration. Med vilket fog påstår vi att Fredricsons fans är en lättstyrd flickflock, dirigerad av ledare och förbund? Var det en simkupp i fjol, en golfkupp 2013, en sammansvärjning av unga triathleter när Lisa Nordén vann, eller vad skulle skillnaden bestå i? Varför var Zlatans och Tony Richardssons beundrare mer klarsynta – mer vetenskapliga i sitt omdöme – än Peders?

Välkommen att bli galen

Nej, den rättmätiga vinnaren av Jerringpriset 2016 är Peder Fredricson. Skrik gärna över det. Misstänk fusk. Kräv ändrade regler eller upprepa den tröttaste av alla trötta åsikter, den som har ältats av fantasilösa krönikörer i åtminstone två decennier: att priset ska läggas ner.

Gör det. Välkommen att bli galen om du vill. Låt din eufori eller vrede välla fram.

Men när du sansat dig får du inte glömma vad som är centralt. Röstarna har vägt kandidaterna mot varandra och funnit en överlägsen vinnare. Dina känslor har inget att göra med något så rationellt som Jerringpriset.