”Dags att sluta gulla med 94-laget”

SPORTBLADET

I dag är det 23 år sedan Sverige tog brons i fotbolls-VM.

Jag bryr mig inte. Nu får det vara nog.

Det är dags att vi slutar citera VM-krönikan och att vi slutar gulla med ett gäng som kom trea efter att slagit ut... Saudiarabien, Rumänien och Bulgarien.

Det kommer inte gå att missa och det går inte att glömma.

För exakt 23 år sedan i dag så krossade Sverige Bulgarien med 4–0 och säkrade ett brons, vilket fortfarande är det mest uppmärksammade ögonblicket i svensk idrottshistoria.

Vi på Sportbladet kommer lägga ut minnesbilder om det. Expressen och Fotbollskanalen likaså.

SVT och TV4:s sportsändningar? Mycket sannolikt.

Men det stannar ju inte där heller.

Det går inte, vilken dag om året som helst, att inte påminnas om sommaren 1994.

Dags att vi glömmer

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

”Sverige får frispark ute till vänster. Dahlin, som ju faller lätt, den här gången för Kalla och då faller även domaren för det”.

Roger Ljung, där borta, dyker upp”.

Alla har en på kontoret, i familjen eller som vän. Den som på ett nästan sjukligt sätt citerar 94-krönikan dagligen och regelbundet.

”Det är inte bara nostalgi utan även allmänbildning att kunna sin 94-krönika”, brukar min kollega, tillika bakåtsträvaren, Emil K Lagnelius muttra när jag invänder om att det kanske finns en gräns.

”Det är krönikan vi aldrig får glömma”, har kollega Marcus Leifby sagt.

Men är det inte dags att vi gör just det? Att vi glömmer den där krönikan och att vi faktiskt lugnar oss ett par kilo med 94-grabbarna.

Slog ut Saudiarabien och Rumänien...

I 23 år har det gullats och daltats med varenda spelare. De har suttit i morgonsoffor och i paneler. De har sommarpratat, blivit programledare och varit med i varenda lekprogram som gått på tv de senaste 23 åren. Och de har alltid gjort det som 94-hjältar.

Jonas Thern är en hyllad talangutvecklare inom svensk fotboll – men är fortfarande refererad som 94-hjälten.

Stefan Schwarz, Roger Ljung och Martin Dahlin blev efter karriären högt aktade agenter – men är fortfarande i folkmun 94-hjältar.

Roland Nilsson har vunnit SM-guld som tränare för Malmö FF och blev, tidigare under sommaren, förbundskapten (!) för U21-landslaget – men rubrikerna löd ändå: ”Här är 94-hjältens nya jobb”.

Och om vi ser nyktert på det:

Sverige tog sig vidare genom att slå ut... Saudiarabien och Rumänien, där det dessutom krävdes straffar.

Så fort tuffare motstånd kom, i Brasilien, så var inte Sverige tillräckligt bra och det blev, alltså, en tredjeplats. Vi borde släppt den framgången för 20 år sedan.

Så jag gillar det

Tro mig, jag om någon är tacksam för det som hände 1994.

Kusligt nog föddes jag nästan exakt nio månader efter bronsdagen. Jag vill inte dra några förhastade slutsatser, men hela min existens kan ju faktiskt bygga på Thomas Ravellis avgörande straffräddning.

Jag förstår de starka känslorna som hela den sommaren innebar, och nostalgin den än i dag förmedlar. Men nu får det vara dags att vi sakta, men säkert, tar oss vidare.

Kan vi inte, hädanefter, i stället glädjas och se fram emot nya framgångar i stället för att dagligen påminnas om ett BRONS för 23 år sedan.

Kan vi inte låta Ravelli, Brolin och de andra vara just... dem? Kan de inte få leva sina liv, och utvecklas som människor utan att påminnas om en tredjeplats i ett VM för 23 år sedan.

2015 tog Sverige guld – inte brons! – i U21-EM. En snabb googling visar dock att varken John Guidetti, Victor Nilsson Lindelöf eller Kristoffer Olsson kallats U21-hjältar det senaste året.

Det är så jag gillar det.