Pinsamt av Johaug att hävda sin oskuld

SPORTBLADET

Ett missat OS, en fuskarstämpel, en karriär i limbo. Therese Johaug faller, i domen kallas det ”en proportionell sanktion”.

Det är utan tvekan ett rimligt straff.

Men det är framför allt ett straff som visar hur svårt det är med rättvisa när idrotten jagar efter dopning.

Knust. Förkrossad.

Hon satt där framför kamerorna i Seiser Alm och det var förstås inte ens spelbart att hon skulle gråta.

Det är klart att Therese Johaug grät, det är klart att hon insåg att hennes karriär och eftermäle riskerar att ta slut här, med en slutvinjett där hon gråter som en simpel fuskare. Hon får inte ens chansen att ta det där individuella OS-guldet hon saknar i vinter, skiljedomstolen Cas valde att gå på det internationella skidförbundets linje och skärpa avstängningsstraffet till arton månader.

Tretton nanogram clostebol i urinen, spår efter att ha använt Trofodermin, en salva mot infekterad hud.

”Läppsalva” på johaugska.

Hon har aldrig, inte en gång under den här resan, accepterat något eget ansvar. Hon litade blint på landslagsläkaren Fredrik Bendiksens garantier, och för en erfaren världsidrottare är det förstås slående oaktsamt.

Pinsamt att hävda sin oskuld

Ingen rättslig instans har gått på någon annan linje än misstagsdopning, ingen har argumenterat för att Johaug kanske skickade i sig en dunderdos anabola ett par månader tidigare och att det bara var spåren av det vi såg när hon testade positivt.

Men det är pinsamt av Therese Johaug själv att hävda sin absoluta oskuld i ett rättssystem som trycker på strikt ansvar, och det är extra pinsamt att den norska landslagsapparaten gjorde den sortens misstag bara ett par månader efter att de tagit på sig ansvaret för att ha missat att söka dispens för Martin Johnsrud Sundbys bruk av astmamedicin.

Wada är så tydligt som det kan vara på punkten om ansvar: ”Som idrottare är du slutgiltigt ansvarig för allt som finns i din kropp, oavsett om det var rekommenderat (det är relevant för Johaug-fallet), utskrivet eller ens om du blivit försedd av någon annan”.

Therese Johaug fick en förbjuden kräm, litade på en läkarrekommendation och använde den.

Klart de älskar henne

Det är som om en välrenommerad mästersnickare skulle riva ner en bärande slottsvägg bara för att hans arbetsledare muttrat att ”den där gamla väggfan, den kan du säkert knacka ner”.

Nu satt i stället en beundransvärd idrottskvinna på sitt alphotell i snövit t-shirt, grät hjärtat ur sig och pratade rakt in i den norska folksjälen.

Glädjen i att vara i naturen, snyftade hon. I att bara åka skidor. Tack till pojkvännen, den fine lillebrorsan, till sponsorerna och hela det norska folket.

Det är klart att de älskar henne för allt hon är. Det är klart att många av oss andra också gör det.

Men det är inte det vi borde prata om nu.

I spåren av tårarna – för att tala Smokey Robinson-svenska – följer, som alltid, alla de där frågeställningarna som säger så mycket om så mycket.

De handlar om juridik, om medicin, om toppidrott, om moral, om nationella självbilder. Och den som låtsas som att de är enkla är antingen lögnare eller ignorant.

Den juridiska frågan tog tre etablerade toppdomare månader att reda ut, domen sköts upp för att de skulle lyckas bli överens. Domen följde till slut linjerna från tidigare, snarlika fall, snarare än att vara politiskt viktad (femton månader hade varit en skärpning, men ändå låtit en världsstjärna tävla i OS).

Domstolar ska vara blinda, det ska inte spela någon roll om du är ryska eller kinesiska, om du heter Abeba Aregawi och har använt en nyligen förbjuden substans som meldonium eller om du är Therese Johaug, underbar och älskad av alla och bra på ditt jobb.

Är sanktionen verkligen rimlig?

Regelverket ligger där det ligger, förutsättningarna om förbud och strikt ansvar är vad de är. Det är inget som bara går att vifta bort, de finns där för att de är de bästa som idrotten kommit fram till för att vinna kriget mot dopningskulturen.

Straffet är alltså rimligt, men är det verkligen som Cas säger – att sanktionen är proportionell?

Om vi ser till straffskalan är det förstås så, men om vi ser på det överordnade målet: att stoppa fuskare?

Om Marion Jones, som ljög för polis och tog steroider, stängdes av i två år? Ben Johnson lika länge? Om Festina-fallet renderade i korta avstängningar? Jan Ullrichs bloddopning ledde till två år borta från cykelsporten? Om IOK inte ens gick vidare med de påstådda clenbuterol-testerna i Jamaicas sprinterlag i Peking?

Är det då proportionellt att krossa Therese Johaug? Är det moraliskt rimligt? Rättvist?

Wada har uppdaterat sina principer för strafflängder, men redskapen är fortfarande trubbiga och värda en djup, etisk diskussion.

Tills vidare har vi det vi har: en rättvisa som alla känner till.

Idrottare har ansvar för vad de stoppar i sig, Therese Johaug tog emot en kräm och använde den utan att blinka.

Det är för det hon straffas, det är så reglerna ser ut, och det är verkligen ingen annans fel.

När tårarna torkat finns det många i Norge som borde titta sig i spegeln och faktiskt ta ansvar för en dröm som gick upp i rök.