Dahlberg: En städerska hittade mig

Mats Dahlberg under handbolls-EM i Kroatien 2014.
Mats Dahlberg under handbolls-EM i Kroatien 2014.Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
SPORTBLADET

I en sjukhussäng i Örebro ligger en av Radiosportens flitigaste trotjänare.

Halva kroppen är förlamad, men minnet av natten då städerskan hittade honom är plågsamt klart.

– De opererade bort en del av skallen och hade i frysen, säger Mats Dahlberg.

Mats Dahlberg svarar från sängen på Universitetssjukhuset i Örebro.

Rösten rosslar och vokalerna är tunna, men när han får upp farten flyttas man till vintrarna framför radion. Ser framför sig hur en blågul fartdräkt susar ner för en pist i Alperna, hör mellantider rabblas uppeldat, som OS i Turin 2006.

”Hon har 86 hundradelar att gå på nu. Det är så dimmigt och vi ser ingenting men vi ser att Anja Pärson är på väg mot guld. Pärson i backen tar det. Hon tar det!”

”Det är som stormen Gudrun”

Men den här gången ska Mats varken berätta om linjeval, Kitzbühel eller Marcel Hirscher. I slutet av mars drabbades han av en stroke efter att ha kommenterat SHL-kvalet mellan Leksand och Mora och sedan dess har osäkerheten varit stor.

Det är därför vi pratar i telefon. För att höra hur han mår, 64-åringen som rapporterat hem från tolv OS och sjutton alpina VM.

– Jag är fortfarande förlamad i vänster sida. Kan inte röra vänster arm. Vänster ben vill inte följa med så jag åker i rullstol. Och hjärnan måste läka ihop, säger han.

Vad har hänt med hjärnan?

– Det är som att stormen Gudrun varit inne och blåst ner alla ledningar. De gick omkull och måste hitta nya banor därinne.

Hur har du påverkats mentalt?

– Det är jobbigt att inte veta hur det ska bli sedan. Hur lång tid det tar. Jag vet bara att det tar tid.

Hittades av en städerska

Har du kvar minnen av den natten?

– Jag vet exakt hur det var. Jag hade varit på hockey i Mora och stannade på ett hotell i Borlänge på väg hem. Sedan vaknade jag på natten och skulle upp och kissa men kunde inte röra mig. Då ramlade jag ur sängen, mellan sängen och väggen, och slog i huvudet så att jag fick hjärnskakning. Jag låg där och spydde.

Vilka tankar susade genom huvudet då?

– Då tänker man bara på hur fan man ska komma upp. Jag försökte snurra på benen åt olika håll.

Var du rädd?

– Det vet jag inte.

Hur tog du dig från golvet?

– Mobilen låg på nattduksbordet så jag visste inte hur jag skulle ge mig till känna. Jag slog näven i väggen en halvtimme, tänkte att det måste komma en städerska. Det kom en som ringde 112 så en ambulans hämtade upp mig. Sedan blev det en odyssé mellan olika sjukhus i Sverige.

Var du medveten hela tiden?

– Ja, jag låg i ambulanstransporten till Borlänge-Falun där de gjorde skallröntgen och såg att jag fått hjärnblödning och stroke. Därifrån till Ackis, akademiska i Uppsala, flögs jag med helikopter.

”Vården i Sverige är fantastisk”

Hur var det att vakna?

– Jag vaknade på Universitetssjukhuset i Örebro. Här har jag legat sedan dess. De opererade bort en del av skallen och hade i frysen på Ackis. Den fick jag tillbaka i måndags så nu är huvudet helt igen. Och jag har haft dränage så all vätska har runnit ur såret förutom en deciliter som ligger under höger öga. Det ser ut som att jag mött Lillen Eklund i en mörk gränd.

Har du ont?

– Nej. Och jag är glad att talcentret inte drabbades. Det finns grader i helvetet, tittar jag runt mig häruppe har många det jävligare än jag.

Hur ser dina dagar på sjukhuset ut?

– Två träningspass om dagen. Sedan mat, mat, mat, mat. Egentligen är det mat för ofta, det går så kort tid mellan att man ska äta, och sjukhusmaten är ingen höjdare. Men jag har tur som får önskekost och bestämmer vad jag får äta. Det har blivit fantastiska räksmörgåsar. Vården i Sverige är fantastisk.

Har du fått fina lyckönskningar?

– Väldigt många kända och okända hör av sig. Pernilla Wiberg skrev ”krya på dig”. Astrit Ajdarevic skrev på Twitter. Och jag har en jättefin familj som stöttar. Min fru Marie är här nästan varje dag och mina barn Emil, Linus och Cajsa besöker med alla barnbarn. Jag fick en teckning av barnbarnet Casper där det stod ”upp och hoppa, morfar”. Jag ska tacka alla när jag kommer ut härifrån. Jag kan tacka via Aftonbladet också.

Mats Dahlberg tillsammans med parhästen Torgny Svensson på världscupen i Åre 1993.
Mats Dahlberg tillsammans med parhästen Torgny Svensson på världscupen i Åre 1993.Foto: BILDBYRÅN

Ville göra ett OS till

Har du ork och tid att följa med vad som händer i dina sporter?

– Det är jobbigt för jag har lite sämre syn på vänster öga. Men jag försöker hänga med.

I dag blev det klart att alpinlegendaren Luc Alphands dotter Estelle ska tävla för Sverige. Har det nått dig?

– Det var inte oväntat. Jag berättade redan från alpina VM att Luc hade sagt till Anders Pärson att hon ska åka för Sverige. Det har varit på gång. Det är jättebra för Kajsa Kling att få en till att sparra mot.

Vill du jobba vidare?

– Ja. När jag blir frisk tänker jag förhoppningsvis jobba igen. Det här var mitt liv i 30 år och jag hade räknat med att jobba nästa höst.

Hade du tänkt åka till OS i Pyeongchang nästa vinter?

– Det hänger på rättigheter, men visst hade jag hoppats få följa med och köra ett alpint OS till. Det är kul att jobba med Torgny Svensson.

Har du fått någon prognos om framtiden? När kan känseln vara tillbaka?

– Det finns ingenting sådant. Hjärnan måste få tid att läka ihop, men ju mer man tränar desto större chans har man.

Har någon sagt varför just du drabbades? Varför just nu?

– Nej. Det vet man inte.

Det är ett hemskt lotteri?

– Ja.

Hur ofta tänker du tillbaka på det som hänt?

– Jag tänker inte på den natten. Bara framåt. Hur ska det bli.