Stinas superspagat: Tränade fällningar som ung åkare

1 av 3 | Foto: LASSE ALLARD
SPORTBLADET

FALUN. En superfällning avgjorde.

Var det en slump?

Inte alls.

Stina Nilsson tränade fällningar under unga år.

– Jag körde det väldigt mycket på skidgymnasiet med en kompis. I slow motion.., berättar Stina Nilsson efter den tajta världscupssegern.

Föreställ dig att du kliver ut i ett djupt utfall, nästan ner mot spagat, i hög fart.

Tänkt dig att göra det kontrollerat. Med tajming.

På skidor.

Det var precis vad Stina Nilsson gjorde i lördagens sprint.

Den svenska spurtfantasten var först in på upploppet, men tappade ledningen och norskan Maiken Caspersen Falla hade ett litet försprång några meter före mål. Men då skickade Stina Nilsson fram sitt långa högerben.

Efter segern, den tredje i sprint den här säsongen, berättar hon för Sportbladet om den perfekta fällningen.

– Jag kände någon bakom mig och förstod att det skulle bli en spurtstrid. Sen de sista metrarna in förstår jag att det kommer att avgöras på en fällning. Då siktade jag in mig på att tajma den och är väldigt nöjd hur jag gjorde det, säger hon.

Hur tänker man där för att få till det optimalt?

– Det gäller att se mållinjen och göra en snabb beräkning på hur många stavtag man kan ta. Man vill ändå ha bra fart när man börjar fälla och glida in så man har den maximala farten när man är längst fram. Det ingen vetskap, men ändå något man känner.

Som en ansats i längdhopp?

– Nja. Det är väldigt beroende av vilka fören det är.

Vill bara ta sig fram

Stina Nilsson berättar sedan att hon faktiskt har tränat en del på just fällningar, hon har lärt sitt muskelminne.

– Jag körde väldigt mycket det på skidgymnasietiden med en kompis. I slow motion, för det var så himla kul. Tjuvtränat lite.

En annan anledning till att Stina Nilsson knep segern förklaras med den unika vinnarskallen som hon begåvats med.

När Stina Nilsson får nys på segern ska det mycket till för att hon ska släppa den ifrån sig.

– Jag försöker inte tänka så mycket på att ta mig fram. Jag vet inte om det är vinnarskalle, jag vill bara fram, säger hon.

Det var förstås extra kul att göra det i Falun där vänner och familj fanns på plats.

– Det var jättekul att få göra det på hemmaplan och sättet som jag gjorde det på. Det var så nära och jag tror att hela stadion ville att jag skulle vinna så det kändes som att jag delade glädjen med dom, säger Stina Nilsson.

FAKTA

Så lyckades Nilsson med sin fällning

1) Satsningen. Stina Nilsson benskejtade länge in mot upploppet och hindrade med sin yviga stora stil Maiken Caspersen Falla att ta sig förbi snabbt. Ingen medveten stängning från Stinas sida, men taktiskt bra för hennes egen acceleration.

2) Skallen. På upploppet är Stina trött och tappar sin teknik och därmed trycket. Norskan kommer upp vid sidan. Men trots den förlorade tekniken
orkar Nilsson slugga sig fram. Och tänka klart.

3) Tajmningen. Här handlar det om att förutse avståndet. När Stina såg mållinjen räknade hon snabbt ut hur många stavtag som krävdes dit och skickade fram höger ben vid rätt tillfälle. Det handlar om små marginaler. ”Man vill ändå ha bra fart när man börjar fälla och glida in så att man har den maximala farten när man är längst fram”, säger svenskan.

4) Balansen. Det är som ett djupt utfall, men om man ser på Stinas armar så är de uppåt. Detta innebär att hon öppnar höftböjaren, får lite bakåtvikt och skapar möjlighet för benet att glida mer framåt. Caspersen Falla har armarna neråt vilket förkortar höftböjaren.

5) Benen. Stina Nilsson har långa ben. Kanske var det just det som avgjorde till slut. Hon har en nackdel när det handlar om att klättra i Tour de Ski-backen, men en fördel här.

Sammanställning: Petra Thorén

FAKTA

Så slutade sprinten i Falun:

1) Stina Nilsson, Sverige, 2) Maiken Caspersen Falla, 3) Heidi Weng, Norge, 4) Krista Pärmäkovski, Finland, 5) Kikkan Randall, USA, 6) Jonna Sundling, Sverige.