Dunkar och sten – så byggde Nilsson sina muskler

SPORTBLADET

VÅLÅDALEN. Norge har GPS-hjälmar, Finland har syrgasmasker och Kina kan ha tidernas mest extrema satsning.

Stina Nilsson har ett metallrör och två dieseldunkar.

– Det är back to basics, säger hon.

Foto: TOBIAS NYKÄNEN / BILDBYRÅN

Jag viker av från E14 vid Trostebacken, två mil före Åre.

Balanserar på slingervägen, studsar över krönen, förbi skog och tjärnar. Det är tre mil att köra till Vålådalen, inte en korsning, bara rakt fram under den jämtländska solen.

På 40-talet la Gunder Hägg grunden till sina världsrekord när han joggade med höga knän i våtmarkerna häromkring. Jag stannar vid Gunders mosse, promenerar upp till turiststationen, viftar undan närgångna myggor.

Sa inget om smärtan i armbågarna

Stina Nilsson är förändrad. Det är ovant att se skidåkare sommarklädda, men det är inte solbrännan jag reagerar på när vi slår oss ner vid ett träbord. Är inte axlarna större än i vintras? Lurar ögat mig, eller pratar jag med en muskulösare person än hon som kom trea i Tour de ski?

24-åringen nickar.

Foto: Bildbyrån

– Ja, jag har blivit lite bredare. Överkroppsmässigt har jag kört extra styrka för att orka kunna staka på ett bra sätt, säger hon.

Den gångna säsongen vann hon fyra lopp i världscupen och ett VM-silver i Lahtis. Journalister sökte förklaringar till hur sprintspecialisten blivit ett toppnamn i distans, men inte i en enda intervju berättade hon om hur försäsongen egentligen hade varit.

Inte ett ord om sommarens ihärdiga smärta. Hur tiotusen stavtag mot stum asfalt hade tagit ut sin rätt på armbågarna tills rullskidpassen blivit en plåga.

I dag hänger inte de extra musklerna runt armarna som dekoration. De är en reaktion på skadan, en försäkran om att fjolåret inte ska upprepas.

– Jag hade väldiga problem med mina armbågar. För att kunna klara av träningen på sommaren har jag fått köra övningar på gymmet, så att jag kan hålla in mina skuldror på ett annat sätt, säger hon.

Fungerar det?

– Ja. Jag har inte problem med mina armbågar i år utan har kunnat köra hårdare.

Så mycket tjänar Stina Nilsson

Pappa byggde gymmet

Stina Nilsson är en notorisk joggare. I maklig fart har hon plöjt mil efter mil, ofta runt Gräsberget i Torsby, men också i Östersund och Malung. Tretimmarsturerna främjar konditionen, men musklerna byggs med andra metoder.

På sin födelsedag, 24 juni, demonstrerade hon en av dem. Bilden på Instagram visar en lätt framåtlutad atlet med ett otympligt hemmabygge i händerna. En gul och en röd plastdunk hänger i blå rep från en metallpinne.

Vad gjorde du på din födelsedag egentligen?

– Det var ute i vår sommarstuga. Jag skulle ha ett gympass men gymmet var stängt, så då satte jag pappa på arbete. Han fick bygga ihop ett hemmagym som funkade jättebra. Han gjorde en provisorisk chins-stång, en provisiorisk dips-stång och fixade fram stenar som vikter. Men det där var hans bästa verk.

Vad var det för något?

– Någon slags rör och två fyllda dieseldunkar. Jag körde mina övningar, lyfte upp dem, körde axelpress, lite benböj.

Många tror nog att ni går in på något forskarcenter, kopplar in syrgas, löpband och monitorer och bygger styrka under strikt expertövervakning.

– Ja, men egentligen är det så himla enkelt. Vi går ut och springer, åker rullskidor, det är min filosofi.

Och en och annan dieseldunk?

– Precis. Det behöver inte vara svårare. Back to basics. Få jobbet gjort.

Har ont i lår och hälsena

Men du tränar alltså mer i år än i fjol?

– Det blir så naturligt. Jag försöker alltid att träna så mycket kroppen pallar. Det vart lite mycket i maj, då fick jag dra tillbaka litegrann (hon lämnade landslagets läger i Sognefjell för att undersökas och vila), men annars har jag har tålt mer varje år.

Hur länge kan det fortsätta?

– Jag tror att jag snart börjar komma till en nivå när det inte går att träna mer än jag gör och ändå hämta hem det. Jag närmar mig den gränsen.

Nilsson är inte ensam i Vålådalen. Landslaget bor här i tio dagar och sporrar varandra i barmarksträningen. Trots den förebyggande träningen har Stina Nilsson ont i hälsenan ibland. Låret andra dagar. Det är sådant som ingår i skidåkarlivet, säger hon.

Säsongspremiären i Ruka är hundrasex dagar bort. Det är OS-säsong, så hon överväger att hoppa över Tour de ski, men i det här läget är allt ovisst och spännande. Rapporter sipprar in från omvärlden: Norge har ett nydanande GPS-system för att optimera kurvtagningen, Kina har samlat sina mest lovande åkare för att bo ihop under elva månader och träna hårdare än Johaug och Sundby.

Stina noterar knappt vad de andra gör. Hon ska fortsätta jogga. Satsa lika brett på distans som sprint. Emellanåt häva lite stenar och dunkar.

– Jag tycker att det är jättebra om sporten breddas med en ny nation, men jag tycker att man ska vara där av rätt anledningar. Att de tycker det är kul med sporten och inte för att de är tvingade av någon.

Kina hoppas vara en stormakt i längdskidor senast om fem år. Tror du att deras metoder är rätt väg att gå?

– Jag har ingen erfarenhet av det, jag kan inte uttala mig. Bara alla individer mår bra är det bra. Men just nu behöver jag inte mer än ett par löparskor för att träna.

Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)