Bergström: Klart Stina kan vinna allt nu

SPORTBLADET

VAL DI FIEMME, ITALIEN. Det borde inte gå. Det borde inte gå. Det borde inte gå.

Men den här touren har Stina Nilsson visat att vi inte ska slösa för många tankar på det troliga.

Tänk på det otroliga.

Foto: TT

Italiens tjurigaste värd tar emot på kvällen. Hon är tyst, vrång och iskall mot mig. Det är sex minusgrader och gamla fru Alpe Cermis uppträder precis som den slalombacke hon är.

Om ett halvt dygn ska Stina Nilsson komma där runt kröken, svänga mellan de röda flaggorna och påbörja tjugo minuters helvetisk klättring. 3650 meter lång, 420 höjdmeter, brantaste lutningen är 28 grader och kommer en kilometer från mål. Som värst pumpas 35 liter blod runt i minuten, pH-värdet sjunker och får dig att vilja spy, benen samlar mjölksyra som om det vore öknens sista vatten.

Jag joggar ett par hundra meter uppåt i knarrsnön och blir andfådd. Tittar ner. Kanske kommer Stina hit ensam, måhända i par med Heidi Weng eller möjligen som del av en kvartett. Hon kan också vara frånåkt redan på den dryga halvmil som föregår elaka tant Cermis fot.

Det går inte att veta.

Inget mindre än makalöst

Jag trodde att jag närmade mig en vetenskaplig sanning när jag anlitade en idrottsfysiolog som varit verksam på Stanford och fick analysen att det fysiologiskt, som följd av åkarnas storlek, bör skilja ungefär tre minuters klättringstid mellan Weng och Nilsson.

Men formeln räknar inte in teknik, skidval eller förmåga att pricka dagsformen, heller inte självförtroende.

Vad vi såg under lördagen var inget mindre än makalöst. Det var ju på tio kilometer klassiskt som allt skulle rasa.

I fyra etapper hade våra förväntningar staplats som ett torn mot himlen, i den femte föll ett par våningar och här i Val di Fiemme under lördagen skulle Stina Nilsson inte bara tappa kontakten med norskorna, hon skulle också mejas ner av fyran Krista Pärmäkoski. Tornet skulle bli till grus.

Tack Gud och Gunde för att Stina inte hade läst manus. Hon verkade inte ens veta hur dumdristigt det var att spurta i en av banans tuffaste klättringar för att vinna några bonussekunder. Sånt där skulle kosta mer kraft än det smakar i totalen, det visste ju alla.

Sådana ursäkter vi brukar hala fram

Stina var överlägsen. Fem kraftfulla kliv och norskorna var borträknade från spurtpriset. Tio rejäla stavtag och fältet sprack. Ett par djärvt tagna svängar och en sista ansträngning på upploppet och segern var hemma.

Norskorna hade dåliga skidor och favoriten Pärmäkoski föll tidigt i en isig backe, men det är ju sådana detaljer vi svenskar brukar behöva hala fram när vi har misslyckats och inte vill medge att någon annan var bättre.

För en vecka sedan hade Stina Nilsson aldrig varit först i ett distanslopp i världscupen. Nu har hon vunnit tre. Och om den förra segern, spurten i Oberstdorf, inte gav särskilt mycket tid i totalställningen var det annorlunda nu.

Krista Pärmäkoski tappade 34 sekunder.

Heidi Weng tappade 36 sekunder.

Ingvild Flugstad Östberg tappade en och en halv minut.

Under den pågående turnén har vi journalister varit ömsom drömmare, ömsom realister. Stina har varit i ledning från början så det naturliga har varit att skriva om hur hon ska kunna vinna rubbet och blunda för statistikens kalla sanningar, de där dystersiffrorna om att avståndet inte räcker för Alpe Cermis.

Nu börjar sådana resonemang bli ovidkommande. Realisterna kan gå och dra ett italienskt täcke över sig. Heidi Weng har tjugo sekunder fram till Stina, de kommer hon sannolikt att ta in före klättringen för att där rycka ifrån svenskan.

Men... skrev jag sannolikt?

Vad är det för ord att komma med efter den här dagen? Skulle det sannolika alltid inträffa hade Stina Nilsson legat på sin höjd fyra nu.

Klart att hon kan vinna allt.

Det vore alldeles, alldeles otroligt.

Men alldeles, alldeles otrolig är tydligen nivån hon håller just nu.