Får miljoner tack vare kälkbacke inuti skogen

Räddningen: Väse Rodelklubb – helt utan aktiva medlemmar

SPORTBLADET

VÄSE. Det saknas snö. Det saknas utövare. Det saknas ordentlig backe.

Det spelar ingen roll när ett förbund tar varje chans att rädda kvar sin sport i den svenska idrottsfamiljen.

Det ser kanske inte ut så, men det här är Väse Rodelklubb.

Foto: Gustav Orbring

Den största frågan på helgens RF-stämma i Karlstad hade tyngd nog att skaka om den svenska idrottsfamiljen. Nio förbund ville släppas in i Riksidrottsförbundet, men i stället för att peta i huruvida lacrosse eller surfning var värdigast medlem fanns på förslag att se över kravlistan för alla.

Skulle kriterierna skrivas om? Vilka nya sporter skulle i så fall få plats och ges enorma möjligheter att växa? Vilka skulle kickas ut, bli av med bidragen och som följd tappa utövare?

Inför ett beslut med så dramatiska konsekvenser behövdes eftertanke. Hade de röstberättigade bara känt till vad som dolde sig i en skogsglänta två mil österut från Karlstad hade de kanske svängt förbi den lilla byn Väse.

Rodelklubb – inne i skogen

RF delar varje år ut 1,6 miljarder av våra skattepengar till de idrotter som bedöms uppfylla en fempunktslista. 71 förbund är i nuläget medlemmar, men Sportbladets granskning ”Orent spel” visar hur vissa av dem tänjer på reglerna för att klara det tydligaste kriteriet: storlekskravet.

Har du mindre än 25 verksamma föreningar blir du av med betydande bidrag och ska i förlängningen uteslutas ur RF. Bob- och rodelförbundet klarade vid senaste kontrollen formellt ribban med sina 29 listade klubbar, men en rundringning visar att bara tio av dem själva anser sig ha en verksamhet.

Så vad håller de 19 andra på med?

En finns i en värmländsk tätort med trävillor, femhundra invånare och en skidklubb utan minsta ambition att fostra elitåkare. Två män i medelåldern, Lennart Wennberg och Mikael Eklo, håller liv i föreningen Väse SK och spårar snörika vintrar en slinga åt motionärerna.

För ett par år sedan sökte en synnerligen optimistisk bybo upp Lennart och Mikael för att lufta en idé. Trots att skolklasserna inte var större än tolv-femton barn fanns kanske underlag för att bygga upp något unikt.

Hur lät det med en rodelklubb i skogen?

Foto: Gustav Orbring

Lennart lät meddela att kassakistan var tom men att Väse SK kunde låna ut sitt namn och utrymme i klubbstugan åt en rodelsektion. Snart stod bybon med en bekant från rodelförbundet och inspekterade gläntan.

”Vi höjde på ögonbrynen”

Ett par år senare träffar vi Lennart Wennberg och Mikael Eklo vid foten av en sluttning. Vårystra fåglar kvittrar. Upp till vattentornet är det kanske femtio meter, skogen intill är gropig och flack.

– De hade en otrolig plan. Det bedömdes utifrån hans kunskaper att det skulle gå att bygga en kälkbana nerigenom här, med en sväng och fortsättning 250 meter, säger Lennart och pekar mellan träden, i den tänkta färdriktningen.

– Vi höjde på ögonbrynen åt detta.

Under sitt paraply har Svenska bob- och rodelförbundet flera grenar. Bob (obefintligt i Sverige), rodel (ett par utövare) och skeleton (växande intresse), men också den barnvänliga kälkåkningen som är tänkt som inkörsport till snabbare grenar.

Till det sistnämnda tyckte experten att backen var ytterst lämplig. Ett par dagar efter inspektionen anlände vad Lennarts lekmannaögon bedömde vara ”fyra schweiziska kvalitetskälkar”.

Därifrån fanns ingen hejd. Snöbristen skulle åtgärdas med en snökanon kopplad till vattentornet. När temperaturen däri uppmättes till sju grader, alldeles för varmt, misströstades inte utan planerades för inköp av en kylanläggning. En kalkyl ritades upp, siffror bollades runt och Lennart Wennberg lät de andra hålla på.

Att stå i vägen för andras visioner var inte hans stil.

– Det var en väldig skjuts. Det röjdes i sluttningen och de fick pengar till belysning. Tre stolpar kom upp. Vi fick rodlar och ett visst startbidrag. Det var ganska generöst, säger han.

Blev det någon 250 meter lång bana?

– Nej.

Blev det någon snömaskin eller kylanläggning?

– Nej.

Har någon alls åkt här under de senaste åren?

– Nej. Jo. För ett och ett halvt år sedan var det invigning med en lokalpolitiker. Det var barn som lekte den dagen. Men därifrån till aktiv sport med tävling är ett jättekliv. Det finns inte förutsättning att träna rodel för att tävla i stora backar här.

Mikael Eklo tar fram nycklarna till ett förråd en bit bort. Dörrarna gnisslar, det luktar instängt därinne, men ur mörkret framträder fyra träskelett.

De schweiziska kälkarna ser välbyggda ut i all sin oanvända prakt.

– Där har de stått ett tag nu, säger Mikael.

– Det där projektet har somnat in och är ute ur leken, säger Lennart.

Förbundet: Om några år...

Fast nog är Väse rodel med i leken på något plan. Rodelsektionen har en styrelse samt ett eget organisationsnummer och är därmed att betrakta som en förening tills den aktivt löses upp. Startbidraget som Lennarts skidklubb fick täcker fortfarande de hundralappar som tas ut i årsavgift.

Så länge förbundet anser att klubben har en passande verksamhet får de stanna kvar som medlemmar och räknas i riksstatistiken.

– De har ingen aktiv åkare som är med och tävlar, men de har fått låna ett startkit. Annars är det nästintill omöjligt att kunna presentera verkamheten, om de inte har något att åka på, säger Svenska bob- och rodelförbundets ordförande Björn Bergström.

De uppfattar kälkarna som en gåva.

– Ja, men det är ett lån från Persåsens Skid- och Kälkklubb som förmedlades via förbundet. Det är inte så att vi delar ut kälkar till klubbar som undrar vad de ska med dem till. Så mycket pengar har vi inte. Men vi kan hjälpa till om det finns behov.

Kan det bli en verksamhet i en by med 500 invånare när det knappt finns en backe?

– Jo, det är lätt att tro att det inte sluttar, men det gör det. Väse är en av de klubbar som jag känner om något år kommer få igång en mer organiserad verksamhet.

Själva säger de sig ha lagt ner. Varför räknar ni icke aktiva klubbar som verksamma föreningar?

– Både exempelvis Borlänge och Uppsala har drivit verksamhet men somnat in. Vi ska göra allt vi kan för att återuppliva klubbarna. Därför har vi låtit dem stå kvar. Alternativet är att sparka ut dem.

Vore inte det mer ärligt?

– Nej, vi vill ha så mycket klubbar som möjligt. Vår fasta uppfattning är att om man har drivit en förening ska det gå att få liv i den igen. Man behöver kanske bara en spark i baken.

RF kräver 25 föreningar för medlemskap. Anser du att ni är berättigade till pengarna ni får från dem?

– Ja. Skulle du ringa tillbaka till mig om ett år är jag övertygad om att det ger en annan bild nu när vi satsar på att få igång föreningarna igen, säger Björn Bergström.

”Minst tio – förmodligen fler”

Rodelklubben i Väse sätter fingret på en av komplicerad fråga. Alla har till synes agerat behjärtansvärt och osjälviskt. Förbundet vill rädda en krympande idrott. En entusiast vill introducera ungdomarna i byn för en ny hobby. Lennart och Mikael är schysta nog att ställa upp med skidklubbens namn – och täcker lojalt elräkningarna för de nyresta lyktstolparna.

Det är svårt att avgöra om någon fuskar, är aningslös eller bara tolkar reglerna välvilligt, men kedjan av goda avsikter leder onekligen till en kontroversiell punkt. Förra året fick bob- och rodelförbundet två miljoner skattekronor medan jämnstora sporter som står utanför RF inte ens får aktivitetsstöd.

Ska skillnaden vara så dramatisk?

Ska rodeln få miljonbidrag för att de räknar föreningar som Väse SK medan cheerleadingen blir utan för att de inte klarar kriterierna?

Kan landhockey, casting och issegling håva in storbelopp medan alla padelspelare, armborstskyttar och islandshästryttare kammar noll?

På Riksidrottsmötet blir svaret nja. Under lördagen lyfts exemplen ur Sportbladets granskning ”Orent spel” upp flera gånger när behovet av nya regler diskuteras. I en motion från innebandyförbundet hävdas att det i dag finns ”ingen som helst mening med att behålla dessa kriterier”, men deras förslag på krafttag röstas inte igenom.

Stämman enas om att inte bevilja någon av de nio ansökningarna förrän om tidigast två år, då fempunktslistan ska ha synats noga. Fram till dess behåller befintliga medlemmar sina bidrag.

– Man ska se över alla kriterier, även om antalet medlemsföreningar är det stora. Vi är nöjda trots att det inte är lika hårt och konsekvent som vi först hade önskat, säger Göran Harnesk, generalsekreterare på innebandyförbundet.

Varför är det här viktigt?

– Vi är ett stort förbund (93 miljoner kronor fördelades 2016 till innebandyn, reds anm) så jag förstår hur det låter när jag säger det här, men någon måste göra det. Vi är måna om att alla ska få stöd och hjälp, men bara de som är berättigade. Annars ska pengarna användas mycket bättre.