Lindeborgs nirvana avslöjar SVT:s brister

Canal + överlägset bäst på sport

SPORTBLADET

Vid OS i Sydney inträffade en sak som jag minns bättre än själva spelen. Under Lars Frölanders guldlopp nådde kommentatorn Staffan Lindeborg en mental position nära nirvana. Lindeborg blottade känslor som i SVT:s sportsändningar troligen inte upplevts sedan Toivo Öhmans klassiska Knape-tårar vid OS 1972.

ANKARET VID BASSÄNGEN S taffan Lindeborg blixtrar till som kommentator när motivationen är den rätta. Under Lars Frölanders guldlopp i Sydney blottade han sina känslor. Annars är det lite si och så med engagemanget hos SVT:s kommentatorer.
Foto: PRESSENS BILD
ANKARET VID BASSÄNGEN S taffan Lindeborg blixtrar till som kommentator när motivationen är den rätta. Under Lars Frölanders guldlopp i Sydney blottade han sina känslor. Annars är det lite si och så med engagemanget hos SVT:s kommentatorer.

Att jag minns denna sekvens av inlevelse ett halvår efteråt är tyvärr ganska symtomatiskt för tillståndet kring SVT:s direktsända sport - engagemang borde vara en självklarhet i samband med sport. Efter TV-boomen har SVT som bekant förlorat det mesta av sändningsrättigheter på levande idrott - de största mästerskapen undantagna. Tapp av folk till de nya kanalerna, i kombination med tveksam nyrekrytering, har därefter medfört att ång-TV numera ytterst sällan är bäst på sport live.

Hård är kunnig och engagerad

På sätt och vis är alltså en recension av SVT:s förmåga lite orättvis. Det är egentligen bara vid OS och vid VM i sporter som fotboll (hur länge till?), friidrott och skidor som SVT-sportens kompetens testas på allvar. Men även då, när SVT hinner få upp ångan, blir det uppenbart att det brister.

På kanalen finns inte längre några ögonblickets matadorer som Arne Hegerfors och "Plex" Pettersson. Det märktes tydligt vid den sömniga bevakningen av Sweden Hockey Games nyligen. Jacob Hård når närmast i kunnighet och engagemang, vilket bekräftats under pågånde skid-VM. Jaktstarten i lördags var ett lysande exempel på Hårds andäktighet inför de stora momenten. Trots att han själv fick tända den kontorslampa som agerade studiobelysning!

Christer Ulfbåge har ofta en hög mysfaktor. Lindeborg blixtrar till när motivationen är den rätta.

Men moderna motsvarigheter till de där riktigt magiska sportsändningarna, alltid i regi av Georgios Karageorgio eller Lennart Jelbe, lär i fortsättningen bli lika sällsynta som begåvade pop-program. Detta från kanalen som inte skäms att kalla sitt uppdrag för "public service".

Till vardags levererar Canal + i dag det överlägset bästa surrogatet för riktigt stora sportsändningar i tv. Kanalens direktbevakning av Premier League, serie A och allsvenskan - respektive NHL och elitserien - är aldrig märkvärdiga rent formmässigt. Men alla habila detaljer skapar en klart begåvad helhet: samspråket mellan Arne Hegerfors och "Ankan" Parmström, studiosnacken, rinkside-diskussionerna.

Till och med de snabba samtalen med spelare iförda hörlurar har sina poänger. Den sortens "intervjuer" brukar annars oftast mest visa en sak: utsjasade spelare på väg in i omklädningsrummet är oftast lika verserade som rekryter på manöver. Jag möter hellre spelarna i snabba bakom-kulisserna-reportage. Som Timrå-supporter var det exempelvis en lättnad att i Canal + få möta backen Tomi Källarsson hemma i pojkettan, dagarna efter att denne åkt på en otäck smäll i den föregående sändningen.

Till fest står sensationellt nog TV3, framför allt vid fotbollssändningar, numera för de mest genomarbetade intrycket. Jan Stenbecks lekstuga i etermedia övertygar sällan mig om att ordet "ambition" står först i tv:s alfabete. P-A Gullö finns trots alltid i kulisserna.

Men kanalens sändningar från Champions League är just ambitiösa. Därtill har Claes Åkesson bredvid geniet Thomas Nordahl växt till ett studioankare av nästintill Ulfbåge-proportioner. Den enda svagheten är att man envisas med det ibland sensationellt slarviga teamet Lasse Kinch/Glenn "Vad-säger-han?" Hysén.

Fyrans 24 utsända gjorde ett bra jobb

TV 4? Tja, jag vet inte. Handbolls-VM var ett utsökt jobb av 24 utsända. Men Tipslördag kan åtminstone inte dra bort mig från fjärrkontrollen. Inte ens panelhuliganen Peter Antione gör att jag någonsin slutar att längta tillbaka till den 29 november 1969 och den första sändningen av riktiga Tipsextra.

Nästa test på TV4:s kompetens i ämnet livesändningar blir slutspelet i elitserien. Kanalen har gjort ett habilt jobb tidigare säsonger, Robert Perlskog brukar vara så bra att han håller gammal god SVT-klass. Men jag anar ändå redan nu att jag under fyrans sändningar kommer att längta tillbaka till gamla hederliga, torra, seriösa Canal +.

För två-tre år sedan hade jag hellre käkat kol än skrivit den slutknorren. Tiderna förändras, i synnerhet när vi talar levande sport i tv.

Lars Nylin