Svennis jagar mig om natten

SPORTBLADET

LONDON

Folk frågar mig om jag inte är trött på Sven-Göran Eriksson nu, om det inte börjar bli tjatigt.

Nä, inte alls.

Att Svennis som förste utlänning är vald till engelsk förbundskapten i fotboll är trots allt en alldeles unik händelse i svensk idrott.

Det är alltså ett privilegium att få följa äventyret på nära håll.

Däremot kan jag erkänna att jag börjar känna mig förföljd av karln.

Av princip tycker jag inte man ska skriva om drömmar, det går ju att hitta på vad fan som helst och ingen kan påstå att man ljuger, det är lättköpta poäng.

Men den här...den måste betyda nåt.

Sitter alltså och kör bil på Bayswater Road i London, och redan här är det fel: jag vägrar köra i vänstertrafik i det fullständiga kaoset i den här stan. Hjärnan borde placerat mig i en taxi.

Svennis hoppar fram - och vill se mitt körkort

Det är i alla fall mörkt ute och plötsligt skuttar det fram en polis, en sån där riktig brittisk bobby, ut i gatan och stoppar bilen.

Jag vevar ner rutan och när bobbyn böjer sig ner ser jag att det är - Svennis.

Jag blir förstås chockad och stammar "men herregud... Svennis, vad är det här, vad är det som pågår?"

Han tittar stelt på mig och säger "could you speak english, please. And I want to see your driver"s license".

Detta säger han alltså på engelska med VÄRMLÄNDSK accent och jag tror förstås det är ett galet skämt, dolda kameran eller vad som helst.

Men polis-Svennis påstår att han inte känner någon Eriksson, att han minsann inte är svensk och att han börjar bli trött på mitt babblande.

Han säger att jag ska följa med till stationen.

När jag kliver ur bilen ser jag att Tord Grip står på trottoaren. Han har händerna i byxfickorna och tittar åt ett annat håll.

När vi kommer in på stationen ser det ut precis som på FA:s kontor.

Det sitter en massa folk där bakom skrivborden, alla i polisuniformer, de tjoar "hello, Sven" och snut-Svennis skickar in mig med en fot i ars-et i en cell.

Ungefär där tar det slut, och ska jag nu försöka mig på drömtydning måste det bli så här:

Snygga kostymer - men ändå uniformer

The Football Association, FA, uppträder i viss mån i polisuniformer. Det är snygga kostymer men lik förbannat uniformer.

Det är män och kvinnor i den organisationen som inte gör annat än pekar på lagar och regler hela dagarna, som säger "hur var det här då" och "skingra er" så fort de ser två journalister i klump, som klappar med osynliga batonger mot låren och driver den typiska brittiska maktsjukan till yttersta gränsen.

De försöker också få Sven-Göran Eriksson att iklä sig denna uniform.

Det dröjde inte länge innan Svennis fick mun-kavle av nån av polischeferna, möjligen Adam Crozier himself eller informationsdirektören Paul Newman, ty här skulle det inte ges några favörer till svensk press.

TV4 reste från Stockholm för att göra en intervju med Svennis för ett par veckor sen och hade de bara nått fram till mannen själv med mikrofonen hade det inte varit några problem, det är klart att hygglige Svennis hade ställt upp.

Men det stod en av dessa FA-poliser i vägen och satte upp en hand och sa:

- He"s our man now.

"Han är vår man nu". Smaka på den. Åkt från Stockholm? Hur så? Det här är England. Vi skiter väl i er.

Lek med tanken på att Sverige skulle anställa Terry Venables som förbundskapten efter Lars-Tommy.

När engelska media vill snacka med Terry kommer Lars-Åke Lagrell ut på trappan och säger till BBC och de andra:

- Han är vår man nu.

Åh, det hade varit roligt. Vilket liv det skulle blivit.

Jagas av naken dvärg är nog värre

Anar ni en viss skillnad i uppblåsthet och självgodhet mellan svensk och engelsk fotboll?

Själv anar jag att detta är anledningen till att Svennis förföljer mig i mina drömmar. Han vill se mitt id-kort. Han får inte samtala med mig. Och han har blivit påtvingad uniform.

Men jag klagar alltså inte.

En av tidningarna här hade följande rubrik förra veckan:

"Claudia Schiffer förföljd av naken dvärg".

Det är nog värre.