Kalla mig inte huligan

Jag är bara en engagerad supporter - som kokar över ibland

1 av 2 | Foto: AP
ÅNEEEJ! Ett gemensamt stön ur klacken. Supportrarna som lider, gråter och gläds med sin klubb drivs av sin kärlek - och sitt hat. Lars Gustafsson, juristen som nyligen föreslog att fotbollen skall få Nobels fredspris, har inte förstått ett jota, tycker Sportbladets krönikör Lasse Nylin. Hatet finns hela tiden tiden latent hos stora delar av publiken. Men det är långt mellan att vara engagerad supporter - och huligan.
SPORTBLADET

Rudalens idrottsplats i sydvästra Göteborg är i vanliga fall en fridens plats trivsamt belägen i en friluftsorienterad skogsdunge. När Västra Frölunda spelar samlas möjligen tusentalet supportrar. Åtskilliga bär keps eller grön klubboverall. Det är så lågmält och civiliserat att man alltid misstänker att det pågår en tyst minut för en älskad bortgången veteran.

Men exakt klockan kvart i sju den 16:e september förra året bröts lugnet av en person bland de 911 på plats. En storväxt man i yngre medelåldern försökte efter matchen ta sig in på planen för att göra upp med domaren. Under visst palaver hindrade dock mannens vänner honom i hans uppsåt. I stället gastade han, hängande över staketet vid mittlinjen, otryckbara okvädingsord mot domaren Andreas Kovacs från Bjuv. Han gjorde det oförtrutet tills några vakter med milt våld förde ut honom från arenan.

Mannen var jag. Det oresonliga hatet var mitt. Kovacs tog på övertid några helt obegripliga beslut - en solklar straff för mitt Sundsvall blev till varning för filmning och påföljande kontring och kvittering för Västra Frölunda. Under några tiondelar såg jag Sundsvall rasa ur allsvenskan. Tillbaka till det tröstlösa harvandet bland blåbär och wannabees. Satsningen på Europa lagom till 100-årsjubileet 2003 raderades bort. Den nya pompösa arenan därhemma skulle inte ens nå första spadtaget. GIF Sundsvall är i mitt liv ofelbara. Allt var därför denne Kovacs fel. Han behövde få veta detta. Det var min enkla men knappast klarögda sanning den minut när jag var nära att göra en Terror-Tommy.

Hat och fotboll är en komplicerad historia. Lars Gustafsson, juristen som nyligen föreslog att fotbollen skall få Nobels fredspris, har inte förstått ett jota. Hatet finns hela tiden latent hos stora delar av publiken. Ständigt dessa "domardjävel" och "ut med packet". Sånt vrålas inte bara av de ultrarasistiska "Brigate Gialloblu" vid Hellas Veronas hemmamatcher. Det är inte bara Black Armys mest Neandertal-betonade element som kläcker ur sig sånt. Nej, det kommer reflexmässigt även ur munnar som till vardags säger de mest intelligenta saker. Samtidigt vill ingen rota i ämnet. Man vill ju för Guds och Björn Ranedlids skull inte bli förknippad med huliganerna. Dom där. Svinen.

Hat och fotboll kan ta sig de underligaste uttryck. Själv ringer jag ambassader. När Toni Schumacher 1982 överföll fransmannen Battiston fick den tyska ambassaden ett rasande samtal: "Ta hem era Gestapospelare, jetzt!".

Överhuvudtaget har den tyska beskickningen fått sig en hel del påringningar efter matcher med tyskar involverade. Senast efter VM-kvalet mot Turkiet i höstas, när Helmut Krug helt obegripligt, man gör inte så mot hemmalag, gav turkarna en straff på övertid.

Den lysande engelsk-holländske journalisten Simon Kuper - som häromåret publicerade standardverket i ämnet fotbollshat, "Football Against The Enemy" - skrev för en tid sedan i Guardian: "Tänk om mitt hat mot tysk fotboll egentligen kokar ner till en enda patetisk person, Lothar Mathäus, hur ska jag då kanalisera min avsky när han inte längre spelar?" Mitt råd till Simon är: Tänk på Stefan Effenberg, då har du problem med Bayern München även i fortsättningen.

Själv har jag bara haft riktigt stora problem med just tyskar. Men det adrenalinflödet delar jag med miljoner andra över hela världen. Det är smått vedertaget att ogilla tyskar. Det är också helt respektabelt att folk som följer aningen kontroversiella lag, som AIK, känner avsky mot andra kontroversiella lag i samma stad, som Djurgården. Jag har betydligt svårare att förstå de som eggar upp sig i ett intensivt hat mot hyfsat civiliserade klubblag i andra städer. I vissa fall klubblag i ANDRA LÄNDER. Jag har till exempel en bekant, Östen, som fullständigt avskyr Manchester United. "Jag avskyr allt gullande som omger det laget sedan flygolyckan 1957. Efter att Sharp började sponsra dem får inte en Sharp-pryl finnas nära mig. Mina engelska vänner, som supportar Leeds, har numera ALDRIG Vodaphone-abonemang till sina mobiler, inte en chans i världen!", muttrar Östen och lägger handen mot det imaginära Leeds-märket vid hjärtat. Jag är fascinerad, men förstår inte hur han orkar.

En besynnerlig aspekt på fotboll och hat var grunden till det tragiska läktartumultet före den brasilianska cupfinalen Vasco da Gama-Sao Caetano i Rio vid nyår. Vasco da Gama har den ytterst kontroversiella Romario i sin elva. Två Vasco da Gama-supportrar började argumentera om denne. Det utvecklades till ett slagsmål som skapade en svallvåg av knuffar och stötar genom den sillpackade läktaren. Detta lilla inbördeskrig höll på att sluta i en tragedi av Heysel-mått. Vasco da Gama är för övrigt en dubiös maktfaktor i den hyperkorrupta brasilianska fotbollen. Det var därför inte helt överraskande när lagets president Eurico Miranda, liksom spelarna, ville fortsätta cupfinalen trots att hundratals låg svårt skadade på innerplan. Det är nästan så att jag överväger att börja hata den klubben. Jag måste höra med Östen hur man gör.

En annan svårbegriplig ögonblicksbild från senare tid är "vänskapslandskampen" mellan Italien och England i höstas. På ett glest besatt Stadio Delle Alpi i Turin var den italienska publiken bara samlad vid två tillfällen: 1) När de buade bort "God Save The Queen". 2) När de trakasserade den färgade engelske spelaren Emile Heskey.

Under resten av matchen koncentrerade sig Torino-fansen på att bua ut Juventus-spelarna i det italienska laget. Eftersom Torino inte hade någon spelare med fokuserade Juve-supportrarna i stället sitt hat mot Torino i allmänhet och Juves egen coach Carlo Ancelotti i synnerhet, denne fanns på läktaren. Man misstänker att Lars Gustafsson skrynklat ihop sin välmenande ansökan om han varit på plats i novemberregnet på Europas sorgligaste fotbollsarena.

Bara under de senaste dagarna har det slumpmässiga hatet visat sitt bisarra tryne i samband med två matcher i Sverige. Först fick en spelare i Nyköpings hockeylag överläppen krossad av en Hammarbysupporter. Mitt under match. Sedan blev en bandyspelare i Nässjö överfallen efter match, av två berusade Tranåssupportrar. Som senare visade sig vara juniorspelare i just Tranås.

Rent akademiskt är sånt omöjligt att förstå. Det är bara fegt och tragiskt. Ändå är det omöjligt för mig att kräva arkebusering. Jag har trots allt själv varit så nära den verkliga idiotin. Helt spiknykter. Jag, tvåbarnspappan och skivbolagsdirektören som om kvällarna med gåspenna skriver sportkrönikor vid öppna spisen i fina Östermalmsvåningen. Min psykolog, om jag hade någon, skulle säkert kunna skriva hela böcker i ämnet. Böcker som skulle handla om förträngda känslor och djuriska drifter i flock. Han skulle även påstå att jag är mordbenägen. Men att jag, precis som 99 procent av oss, har vissa säkerhetsreglage som gör att vi inte tar fram automatkarbinen.

Själv väljer jag att skylla på mitt engagemang. Många engagerar sig blint och gråter över filmkaraktärer som de "känt" i 45 minuter. Jag har följt mina klubbar genom aprilskurar och oktoberdis i över 30 år. Ligger regelmässigt vaken och brottas med täcket inför viktiga matcher för mina lag eller för Sverige. Hopplösa laguppställningar vaskas och varieras in i absurdum istället för att jag räknar får.

Är det då underligt att jag när drömmarna raseras reser mig upp med förvridet ansikte och vrålar: "Domarhelvete, åk hem till ditt djävla Bjuv, kom inte hit med dina feta lår och sabotera mitt liv!"

Men huligan, det är jag rakt inte.

Lars Nylin