Rally - höjden av manlighet

Rallyförare sysslar egentligen inte med motorsport.

De ägnar sig åt kärlek.

Till bilen, till farten - men framförallt till machokänslan att ta på sig hjälmen och dra med en bil som fullkomligt bubblar av kraft.

Det slår inte det mesta.

Det slår allt.

Den som trodde att höjden av manlighet är att pissa sitt namn i snön eller ligga framför tv-n och titta på fotboll med ena handen innanför byxlinningen och den andra pendlande mellan chipsskålen, stryktipskupongen och sexpacket med öl kan tänka om direkt.

- Rally är häftigt, macho, adrenalin. Lägg till en kartläsare, mekaniker och att du sedan går och vinner en tävling på sista sträckan. Förstår du känslan? Det är den som driver alla som håller på, säger svenske mästaren Jonas Kruse.

Jag kan bara ana den där känslan

Nej, jag fattar inte känslan.

Första gången jag lekte Ari Vatanen hamnade min handmålade gamla Volvo på småländskt stenröse.

Efter den händelsen insåg jag att det var lika bra att skrota bilen och köpa ett SL-kort.

Men efter att för första gången ha kört en riktig rallybil kan jag åtminstone föreställa mig att den där känslan är fullständigt underbar.

Det var på Vallsjöns tjocka is och Jonas Kruses gula Renault Clio Sport gick runt, runt, runt för att jag skulle lära mig känna bilen.

En usel kavaljer - också på banan

Det påminde om den där buggkursen där den bastanta kvinnan höll på att rycka mina axlar ur led.

Tydligen är jag en usel kavaljer både när det gäller damer och bilar.

Det blev inte mycket bättre när vi väl åkte ut på rallybanan för det riktiga mandomsprovet. Vägen påminde om Julia Roberts. Smal och kurvig.

- Det är viktigt att gasa jämnt. Håll blicken högt och försök dansa fram med bilen, sa Jonas Kruse.

Hur känns det Kruse? Fruktansvärt!

Där åkte vi, ett fullblodsproffs och ett fartblint blåbär. Jag ville aldrig sluta köra, men mannen i passagerarsätet har förmodligen haft trevligare stunder.

Det gick fort, det gick ryckigt, det gick okontrollerat. Det var mer rejv än den följsamma form av dans som Kruse efterlyste.

Varje snödriva kändes som en tänkbar slutstation, men sjumillimetersdubben höll mot alla odds den framhjulsdrivna bilen på vägen.

- Hur känns det, undrade Kruse efter det första varvet.

- Kanon. Det här är bland det roligaste jag har gjort i hela mitt liv, svarade jag upphetsat.

- Du, då? Hur känns det för dig?

- Fruktansvärt, svarade Kruse.

Han sa förmodligen inte så där för att vara elak. Han var bara ärlig.

Egentligen borde alla få chansen att provköra en rallybil. Det är först då man inser att förare som kan sin sak är värda all beundran.

Rallysporten döpte båda döttrarna

Det är inte bara att sätta sig och köra.

Koncentrationsfenomenen gasar sig ur de kritiska lägena och styr farten genom att hela tiden hålla vänsterfoten på bromspedalen.

Det är en konst att hitta balansen.

En svår konst.

Förmodligen är det därför en nybörjares tavlor blir så många.

Jonas Kruse har döpt sina döttrar till Fanny efter Funny car och Fia efter Internationella bilsportförbundet.

Ganska macho det också.