”Jag är grymt imponerad av hur Finland skakade engelsmännen”

Sportbladets Peter Wennman om dramat i Liverpool

SPORTBLADET

LIVERPOOL

Som så många andra som såg England-Finland (2-1) i går befinner jag mig i ett schizofrent tillstånd:

Ska jag jubla åt att Svennis vann sitt livs viktigaste match? Eller gråta över att det engelska spelet inte var bättre?

Det är väl lika bra att instämma i den unisona utandning som hörs över landet:

- PUUH!

Det gör jag dock enbart för att England råkar ha en svensk förbundskapten.

När det gäller det rent fotbollsmässiga hade jag unnat Finland minst en poäng från matchen på Anfield. Jag är grymt imponerad över hur denna 57-rankade fotbollsnation tog tag i spelet och skakade engelsmännen långt ner i skoskaften.

Men det är tydligen så det är med England:

Ungefär som en tågresa med British Rail, man vet aldrig riktigt hur det ska sluta, om målet nås idag eller i morgon. Det enda man kan vara säker på är att det går fort ibland och är tvärstopp i bland och att det är en högst osäker och ofta obekväm resa.

Än så länge sitter Sven-Göran Eriksson vid spakarna på ett segertåg. Men faran för urspårning finns där, klar och tydlig.

Hade Finland vunnit hade tåget åkt utan mig

Själv tog jag tåget från London till Liverpool. Jag och några hundra människor som såg ut som statister i filmen "Flykten från New York" - det var tatuerade jättar med rakade huvuden och fläskiga nackar och rasslande kedjor och trunkar fyllda av ölburkar, det var direktlinjen från Drängtorp till Spyboda och alla skrålade de "Ing-e-land" och sjöng "Rule Britannia".

Jag lovar att om Finland vunnit på Anfield hade jag inte gått i närheten av det tåget igen.

Det var kaos och bråk och blod och poliser på centralstationen - trots att de engelska supportrarna inte hade några motståndarfans att slåss med. De fick gå lös på sig själva.

Ni kan tänka er vad som hänt om de fått korn på en svensk mitt i detta: en av Erikssons landsmän. Den djävla förrädaren som skulle göra allting så bra och så får vi stryk av FINLAND.

Så blev det nu inte, och för husfridens skull tror jag att 2-1 var det bästa resultat som Svennis kunnat få med sig från denna VM-kvalfight.

En storseger hade ökat på Eriksson-hypen

Det är precis lagom för att ingen ska hetsa upp sig åt någotdera hållet. En engelsk förlust hade förstås vänt upp och ned på hela landet, VM hade varit långt borta och huvuden hade krävts på diverse fat. Samtidigt hade en storseger ökat på Eriksson-hypen ytterligare till en rent absurd nivå.

Jag tror nämligen att engelsmännen måste vara vaksamma över de brister som skoningslöst avslöjades av finnarna, särskilt i första halvlek. En briljant finsk mittfältstrategi med Wiss och Rihilahti strax bakom trion Kolkka, Litmanen och Nurmela fick återigen ett engelskt fyrmannamittfält att se omodernt ut.

Paul Scholes hade stora problem där i mitten och finnarna kunde spela en kombinationsfotboll av kontinental klass, det var långa perioder i första halvlek när Finland dominerade totalt.

David Beckham visade superklass

Allt ändrades med Michael Owens kvitteringsmål i slutet av första halvlek, hemmalaget började spela snabbare fotboll, David Beckham visade superklass, Steven Gerrard växte till en gigant och Steve McManaman kom äntligen runt på vänstersidan. Då tuffade plötsligt Svennis segertåg på i bra fart. Rätt lag vann.

Men på slutet var det panik igen när Litmanen så när hade kvitterat. Jag har en känsla av att David Seaman aldrig kunnat göra den där fantomräddningen om inte jag hade råkat spela just 2-2 hos en vadslagsningsfirma.

Nå, det tryck som Finland då satte England under mot slutet...hade de kunnat göra det mot ett lag som till exempel Italien eller Frankrike? När såg ni såna länder paniksparka sig ur eget straffområde i flera minuter - på hemmaplan?

Svennis har nog fler problem att fundera över än han vill erkänna idag.

Men jag är glad för hans skull.

Och ledsen för Finlands.