Ett hockey-VM förnärmast sörjande

När damerna spelar bryr sig få

1 av 6
GLÄDJEJUBEL Den svenska skyttedrottningen Maria Rooth kramas om efter ett mål mot Kazakstan. Första världsmästerskapet spelades 1990 och hittills har Kanada vunnit alla VM-turneringar.
SPORTBLADET

ROCHESTER, MINNESOTA

Att tala om VM-feber vore att överdriva.

En handtextad skylt i knähöjd sitter upptejpad på en lyktstolpe. Texten lyder "Hockey-VM" följt av en pil mot ingången till sporthallen i Rochester.

Härinne finns det gott om spelare och funktionärer men nästan ingen publik.

Trots revolutionerande förbättringar av spelet är ett hockey-VM för damer fortfarande en affär för de närmast sörjande.

På rinken intill är det allmänhetens åkning. Småpojkar glider omkring på darriga ben lutade mot en rullator-liknande ställning.

Bara en plexiglasvägg skiljer in mot huvudarenan där Sveriges damer spelar mot Ryssland. Publiken består nästan uteslutande av spelare från andra lag, funktionärer och en liten hitrest svensk hejaklack av föräldrar och syskon till landslagsspelarna. Arenan tar maximalt 1 200 personer men inte ens hundra befinner sig på läktarna. Mot Kazakstan nästa dag är det samma sak.

– Den där riktiga VM-känslan infinner sig inte, säger Maria Rooth, svenskornas skyttedrottning.

PÅ ETT PLAN är damernas Tre Kronor numera jämställt med herrlandslagen. De har samma resurser när det gäller ledare och utrustning. Sex ledare följer med det svenska laget. Förutom en manager och två tränare finns det en materialförvaltare, en läkare och en naprapat.

– Men skillnaden i behandling jämfört med killarna är jättestor, säger Kristina Bergstrand, veteran i laget.

Vi sitter i en gymnastikhall där maten serveras på papptallrikar under basketkorgarna. De vita dukarna på borden uppväger delvis platsbesticken. I dag står en smaklös pasta på menyn. En av de svenska flickorna är vegetarian men trots att lagledningen meddelat det i förväg finns det först ingen mat till henne.

– Vi får resa och uppehälle, berättar Kristina Bergstrand. Men för att kunna åka hit har de flesta av oss tagit kompledigt eller semester från våra jobb. Vi offrar allt för hockeyn därför att det är så himla kul.

Jag frågar om det finns några pengar i damhockeyn. Kristinas mun formar sig till ett snett leende.

– Inte ett öre. Men jag tror att dom kanadensiska spelarna får lite betalt.

Kanada är damhockeyns succéland.

– Vi spelade en match mot USA i Toronto förra året, berättar Kanadas manager Gatean Robitaille. Då hade vi 14 500 åskådare. När vi spelade vänskapsmatcher mot Sverige i januari hade vi ibland över tusen åskådare.

Kanada är också det enda land där VM-matcherna sänds i tv. Ett kanadensiskt team finns på plats för att göra en tv-dokumentär om damhockey.

I pressrummet i Rochesters ishall hänger fyra klipp upptejpade på väggen. Det är lokalpressens samlade bevakning inför turneringen.

I VM-SAMMANHANG är damhockeyn ung. Första VM:et spelades 1990. Skillnaderna mellan lagen är fortfarande avgrundsstor. Kanada och USA står i en klass för sig. Därefter kommer Finland, Ryssland och Sverige. Kanada har vunnit alla VM.

Att överhuvudtaget jämföra med ett VM för herrar är naturligtvis djupt orättvist. I Sverige finns bara 2 000 aktiva damer från fem år och uppåt.

– Dessutom är spelet helt annorlunda eftersom vi inte får tackla, säger Kristina Bergstrand.

Tränaren Christian Yngve vänder sig också mot alla jämförelser.

– Tjejerna har 20-40 procent mindre muskler. Därför bli spelet lite långsammare. Men ingen skulle komma på tanken att jämföra Kajsa Bergqvist med Staffan Strand.

Påfallande är hur duktiga hockeytjejerna är på att åka skridskor. Hur hårt dom skjuter och hur tekniskt skickliga dom är. Däremot brister det än så länge i samspelet.

– Spelmässigt höjs nivån varje år, berättar Kristina Bergstrand. Hon har varit med i landslaget sedan 1989 och har sett hur damhockeyn utvecklats.

– I dag är inställningen mycket proffsigare hos både spelare och ledare. Alla satsar stenhårt på att vinna.

Damspelarna gör ett disciplinerat intryck. På fyra matcher ser jag inget gnäll på domaren. Alla åker utan diskussion till utvisningsbåset.

Stereotypen att det bara är kraftiga, manhaftiga tjejer som spelar hockey stämmer inte heller. Många ser väldigt bräckliga ut när utrustningen plockats av.

SVERIGE-RYSSLAND är turneringens första match. Stämningen är tryckt i det klaustrofobiskt trånga svenska omklädningsrummet inför sista perioden. Ryssland leder trots svenskt spelövertag. Christian Yngve och hans assistent Dag Wennström står länge och resonerar lågmält i betongkorridoren utanför. Samtidigt joggar spelarna från Kazakstan sig varma en bit bort.

Det är trångt och kallt härnere.

Svenskorna satsar helhjärtat på offensiv i sista perioden. Ryskorna är bara i svensk zon två gånger men det räcker för att göra två mål och punktera de svenska VM-drömmarna.

Efteråt möter några av spelarna pressen bakom ismaskinens parkeringsplats. Vi är bara en handfull journalister. De flesta flockas runt de ryska spelarna. De hade råd att åka hit enbart därför att arrangörerna står för både hotell och uppehälle.

– Några av våra tjejer hade inte ens skridskor när vi kom, berättar Ekaterina Smolentseva. Jag har spelat med samma utrustning i fem år. Två klubbor per spelare är allt vi har råd med.

Ismaskinen släpper ljudligt sin last av blöt is ner på betongen. Råkylan tränger in överallt. Den ryske tränaren är rädd att spelarna ska bli förkylda och drar iväg med dom.

I alla lag består ledarstaben nästan uteslutande av män. Däremot är domarna alltid kvinnor i landslagsammanhang.

– Bäst vore givetvis om damerna hade kvinnor som coacher, erkänner Sveriges manager, Lars G Karlsson. Men än så länge finns det för få kvinnor som vill ägna sig åt tränarsysslan.

KLOCKAN HALV NIO går spelarbussen tillbaka till hotellet.

Något klockslag när tjejerna måste vara i säng finns inte.

– Det behövs inte, säger Kristina Bergstrand. Alla sköter sig ändå.

De gör upp om medaljerna:

Wolfgang Hansson