Malin Baryard - från ovanlig ridtjej till ridande företag

SPORTBLADET

GÖTEBORG

För fem år sedan drog hon fram som en virvelvind genom ryttar-Sverige. Världscupfinal, OS i Atlanta, en svans av skrikande hästtjejer.

Och så den där ritten i svarta underkläder, inför 11 000 på Scandinaviums läktare.

Malin Baryard, 21, red in i rampljuset och där stannade hon.

I påsk, fem år efteråt, är hon tillbaka där allt startade. 26 istället för 21.

Fem år som förvandlat henne från ovanlig ridtjej till ett ridande företag, med anställda och ekonomiskt ansvar.

Och ändå så har egentligen ingenting förändrats. Om man undantar att Malin Baryard just den här dagen har ont i tänderna.

- En häst där hemma slog upp med huvudet och tryckte in framtänderna på mig. En av tänderna låg rakt bakåt. Tandläkaren tryckte tillbaka den - Gud vad det knakade...

Ont?

- Hemskt. Men nu är det bra. Tandläkaren limmade fast tänderna igen.

Har jobbet satt några andra märken på kroppen? Brutna ben?

- Nä. Jag har sluppit. Jag har haft lite problem med ryggen men det är inte så farligt nu. Jag går på gym ofta. Det hjälper.

Om du tänker tillbaka på den där gången för fem år sedan, så sade det bara Pang och så var du kändis.

- Ja, hos sådana som dig, mediafolk. Det var när jag tog av mig kläderna och blev trea i europafinalen.

Inom branschen var Malin Baryard inte okänd. Ändå överraskade farten i genombrottet, europafinal, världscupfinal och OS - allt på mindre än ett halvår. Var du redo för allt det där, på en gång?

- Jadå. Jag hade ridit internationella mästerskap sedan jag var tolv år gammal. Då red jag NM. Sedan blev det EM och i landslaget i nio år, så visst var jag redo. Dessutom red jag alla de största tävlingarna redan 1995 och tävlade mot de bästa. Det var inget konstigt att möta dem igen 1996.

Malin Baryard var ryttaren som alla svenska ridtjejer gått och väntat på. Hon såg ut som de, uppförde sig som de. Fansen blev många och högljudda. Jublet från läktarna är fortfarande på popidolsnivå. Har du vant dig?

- Det är häftigt att komma in här på Scandinavium när alla skriker. Det vänjer man sig aldrig vid. Det är lika underbart varje gång. Den dagen kommer väl när ingen applåderar när jag rider in.

Media då?

- Det var ju jobbigt, det var det, den där gången. Men jag var ju hos John (Whitaker) då. Där var det inte så många som fick tag i mig, det var ju så långt borta.

Allt var dock inte bara rosenrött. Hur ser du på det där första året som kändis?

- Värst var OS i Atlanta. Att prata med media när det gått bra är inte så farligt. Det är värre när ni står som hökar när det gått dåligt och ni vill veta varför. OS var första gången jag var tvungen att ta tag i den biten, att förklara när det gått dåligt. Nu är det inga problem.

1996 ägde du dina hästar, Gemstone och Corrmint. I dag är de sålda. Var det jobbigt?

- Det svåra med en egen häst är att hålla kvar den. Att orka stå emot när det kommer enorma bud. Men det finns gränser, man ska ju leva också. Och man måste satsa inför framtiden. Pengarna för Corrmint till exempel blev till en ny lastbil. Jag hade ett jättebud på honom före OS i Atlanta, men jag sade nej. Jag har ju Corrmint att tacka för min karriär.

Hur är du rustad med hästar nu?

- Bättre än någonsin. Jag har sju som kan gå svår hoppning, det är nästan för många. En av dem, Irco Sun, tror jag blir riktigt bra. Jag tror inte jag suttit på en bättre häst. Och jag äger hälften.

Butterfly Flip?

- Min förstahäst. Det är med henne jag hoppas få rida EM i år.

Talang då, om Rodrigo Pessoa fick rida dina hästar, skulle han klara sig lika bra som du?

- Bättre. Därför att han är bättre. Fast det finns ju gränser även för Pessoa. Materialet får inte bli f ö r dåligt. Han kan ju inte få en ko att hoppa.

Christer Jönsson/TT