Tjärnqvist avgjorde - men kvällen var Challes

SPORTBLADET

KARLSTAD

Det är 30 mil mellan Karlstad och Stockholm.

Lika långt som mellan himmel och helvete.

Medan Challe Berglund grät av lycka grät Christian Berglund av hjärtskärande olycka.

Djurgården vann SM-guld och det finns väl ingen som kan säga att de vann annat än rättvist.

Grattis, Challe och hela Djurgården. Och grattis Färjestad. Tydligare än så här kan aldrig svensk hockeys storhet beskrivas.

Det var Challes kväll.

Hustrun Tova står helt rödgråten utanför omklädningsrummet och ger honom mobilen för att 7-årige sonen Emil ska få prata och gratta farsan.

Challe själv gråter helt öppet framför tv-kamerorna.

Det är en stor svensk hockeykarriär som tar slut här. Och just svensk, Challe har spelat i 1 000 år i Djurgården. Challe har charmat svenska hockeyvänner genom spel i landslaget och Challe har charmat svenska folket i elitserien.

- Det är som en sannsaga, han och jag är en sannsaga, vi möttes när vi var 17 år och nu står vi här, sa frun fullständigt rödgråten.

Men det var en annan sak som grep mig allra mest i går.

Challe tog med sin gamla kompis till bucklan

Det var när Challe direkt efter slutsignalen åkte fram till Micke Johansson och tog med sig honom fram till Rickard Fagerlund och de båda fick lyfta pokalen tillsammans. En stor och vacker och rörande gest. Jag frågade Challe om han planerat det länge:

- Ja, vi har jobbat ihop så länge och Micke har betytt så mycket för Djurgården och mej och han kanske aldrig får chansen att göra det här nån gång som lagkapten, jag ville att Micke skulle få vara med om den här stora stunden och känslan. Det var viktigt för mej.

Challe är stor. Kung Charles abdikerar och han är naturligtvis värd en tröja i taket i Globen.

Ingen annan borde få bära nummer två i Djurgården, om ni frågar mig.

Finalen blev en mäktig uppvisning av svensk klubbhockey när den är som bäst.

Färjestad och Djurgården står i särklass just nu och att de två sista matcherna slutar med sudden death innan Djurgården kan avgöra är inte oväntat. Lagen är jämna. Men Djurgården är lite bättre, lite starkare.

I går hjälpte det inte ens att Färjestad hade Magnus Eriksson i mål och att han gjorde en stormatch. Färjestads målvaktsfummel har varit en märklig historia. Alla som såg Eriksson i går kunde ju inte undgå att undra hur det gått för Färjestad om Eriksson stått från start i slutspelet.

Men det får vi aldrig veta.

Finalen är redan en klassiker i Hockeysverige

Det mest fascinerande var kanske att se att båda lagen orkade i fyra och en halv period. Tempot i var enormt och det är väl också ett symptom på att de två enda riktigt offensiva lagen i svensk hockey möttes i en final och det blev en tv-underhållning som måste räknas som en klassiker.

SM-guldet är också en seger för Djurgården som hockeyförening. Helt klart Sveriges mest välskötta och det har varit fascinerande att se att medan laget spelat slutspel har truppen förstärkts på flera punkter för att vara beredda på avtappen till NHL eller Europa.

Och visst måste en spelare som Daniel Tjärnqvist få hur många anbud som han bara vill efter en sån här säsong och finalserie. Jag tycker att han är finalernas jätte och jag antar att han hade minst 40 minuter i speltid i går och jag kunde inte se ett enda misstag.

Men andra spelare har varit mycket bra.

Själv kände jag lite extra för Andreas Salomonsson som efter alla guldmissar i Modo i går dessutom gjorde ungefär 27 egna osannolika missar i frilägen.

Men han fick till slut bli en vinnare.

Bra var också Micke Johansson i sin ovana roll som torped under stora delar av finalserierna och Mikael Tellqvist som nästan höll VM-klass i går.

Men alla var bra och det är bara att gratulera Sveriges bästa hockeyklubb.

Hardy Nilsson drar sig nu tillbaka som en av de stora vinnarna i svensk hockey.

För honom väntar VM - och det är nog betydligt svårare...

Näst bäst på plan var Ulf Rådbjer, domaren. Han märktes knappt.

Varför gjorde du en så fantastisk match i dag? frågade jag Challe till slut.

Han började muttra om att han missade markeringen vid Färjestads 1-1-mål och orerar som om han var den värsta expertkommentator i nåt obskyrt tv-program.

Jag försöker stoppa honom men det går inte. Challe är väl redan på väg nån annanstans, antar jag och pratar istället med hans fru.

-Det finns dom som säger att han gjorde sitt livs bästa match i kväll, säger hon.

Jag har inga synpunkter på det. Hon är experten här.

Kung Charles är hursomhelst död.

Leve pensionären Charles.