Miraklet Malmö

Sportbladets Olle Svenning om MFF:s succé efter tolv tunga år

1 av 5 | Foto: krister hansson
SPORTBLADET

Klockan fyra, tidig lördagmorgon, var det samling i Malmö.

Entusiasterna, supportrarna, de hängivna klev på bussarna.

Mot Stadion i Stockholm.

Mot Djurgården och den hemska historien. 1-6 i fjor.

MFF:s verkliga tifosis tillhör inte de självbelåtna, de som vant sig vid seriesegrar och besök från Milan, Bayern München och Benfica. Tolv tunga år har släpat sig fram sedan senaste seriesegern. Gästerna och motståndarna har hetat sådant som Ljungskile, Assyriska och Café Opera. Inget ont om de förresten, men de tillhör inte det närmaste fotbollssällskapet.

Dagens blådårar har kämpat i underläge och mot det ärofulla förflutna. På bussresan genom det som borde ha varit vårens Sverige kunde de läsa lite småstöddiga uttalanden från Djurgårdsspelarna. De berättade för tidningarna att de skulle vinna och radera ut Zlatan. Sånt säger spelare före matcherna. Självförtroende byggs.

MFF:s spelartrupp inledde Stockholms-besöket med lunch. Specialinbjuden: författaren Björn Ranelid, gammal klubbkompis som också är ute efter revansch. Zlatan signerade en matchtröja åt Ranelid. Två outsiders, älskade och hatade.

13 000 på Stadion i lördags. Det var 17 000 när MFF spelade i Malmö senast. Och 11 000 när laget lekte med Elfsborg. Över 40 000 på tre matcher. Som på klubbens europeiska tid.

Numera har MFF sprängt de europeiska murarna, klubben har blivit riktigt internationell.

När jag passerade ett träningspass bakom Malmö stadion hörde jag repliken: "Fan alltså, nu har vi en neger i varje lagdel".

Inte ett spår av hemmagjord rasism, snarare en varm kärleksförklaring till backen Jimmy Tamandi, mittfältaren Joseph Elanga och anfallaren Peter Ijeh. Det är ju så Malmö ser ut. "Brun, blanc, noir", kallades det franska mästarlandslaget. Brun, vit, svart. Som i Malmö.

En tredjedel av stans invånare har, som byråkratspråket lyder, invandrarbakgrund. I det klassiska Möllevångsområdet och i Rosengård är siffrorna oändligt mycket högre. Och i Rosengård, Zlatan-land, finns fotbollens framtid, som Stefan Alfelt berättade om i Sportbladet i fredags.

Vid varje besök i min gamla hemstad drar jag ut till Rosengård. Min egen fotbollskarriär, om den får kallas så, avslutades i Rosengårds BoIF. Då ett tämligen klent medelklasslag. Klubben är nerlagd och ersatt av sånt som Vuk Karadzik,Kosova och Turk Anadolu/ Malmö B I. MBI var en gång en klubb för Latinskolans gymnasister för Jonas Therns pappa och den tidens superetta. Tiderna ändras.

Harlem-drömmen och Harlem-myterna skimrar tydligare än på länge i Rosengård. I sporthallen där vrålen från kampsporterna trängs med dunkandet från basketbollen och än tydligare på fotbollsplanerna. Drömmarna går att ta på, de är konkreta och kan översättas till Yksel Osmanovski, som kom från den "fina" delen av området och så till Zlatan från det riktiga Rosengård. Bilderna påminner mig om Marseilles norra förorter, för all del oändligt mycket mer slitna än Rosengård. I Marseille, där Zinedine Zidane växte upp i den fattiga förorten, klädde sig ungdomarna i Juventus-tröja med stjärnans namn på ryggen. I Malmö står det Zlatan Ibrahimovic på ungarnas träningskläder. De dyrkar Zlatan mer än de håller på MFF. Zlatan skapar identitet, hopp och självkänsla. Alla når inte så långt. Zlatans kompis från Rosengård Tony Flygare försvann från storfotbollen.

Själv såg jag Zlatan första gången under sorgeåret l999. (Ja, det visar sig att jag såg honom som nyfödd. Han föddes på Malmö sjukhus samtidigt som min yngsta dotter). Han hoppade in någon kvart mot Örgryte och hjälpte mig uthärda nedflyttningen. Zlatan hade den magi som bara några få utstrålar. Bollen tillhörde honom och han behandlade den med en tillgivenhet och nära vän, som ett konstföremål. Under alla de decennier jag följt MFF har jag bara sett två sådana fotbollsänglar: Bosse Larsson, förstås, och Jan Ekström, vår främste tekniker någonsin och landslagsdebutant redan vid 17. Han lekte då med Englands klassiske mittback, Billy Wright. Ekström kom liksom Zlatan från Sorgenfri-skolan, som annars ligger långt från Rosengård.

Häromåret ordnade en mig närstående person fotbollsturneringar för ungdomar från de kommunala bostadsområdena, vanligtvis de fattigaste, bland dem Rosengård. Fotbollsplanerna kryllade av ungdomar, också av tjejer, ibland klädda i slöjor och med sin pappa som entusiastiska övervakare och påhejare vid sidolinjen. Den efterfrågade Zlatan fick förhinder som prisutdelare, Luiza Pendyk däremot kom. Hon dundrade in massor av mål för MFF:s damlag förra året. Många fler än Zlatan förresten. Den nya Malmö-fotbollen överskrider både kön och religion. Fast än så länge är det bara killarna som blir rika och hjältar.

Fotboll är en lagsport, säger de allvarsamma och slår an ett tråkackord. Fotboll är också som musik; den kräver de stora solisterna. Det är sådana de italienska klackarna hyllar när de sjunger sina stora operakörer, lånade av Giuseppe Verdi.

Jag kunde välja Verdis triumfmarsch eller "Segrarens återkomst", när Zlatan lyfte mot himlen och drev förbi varenda Djurgårdsspelare som var oförsiktig nog att försöka hejda hans osannolika tredje mål i lördags.

Fast operamusik är bara folkets musik i Italien. MFF:s försångare heter Nisse Hellberg, Wilmer X. Han är rent förbannad på dem som säger att det spelades bättre fotboll på Gunnar Nordahls tid. Gnällspikar, nostalgiker, säger Nisse. Såna där fubbickar som säger "ju förr ju bättre."

Ändå. Historien måste berättas.

Hjältarna är döda. Erik Nilsson, Kjell Rosén, Valle Ek, Kajan Sandell, Gripen Bengtsson, Sven Hjertsson och Egon Jönsson, Todde kallades han och körde truck på tidningen Arbetet när han inte vann guld som spelare och senare som lagledare. De kom ofta från söder, från Lönngården och Sofielund. De jobbade på Kockums, på SJ, PLM som kallades "Bleckan", hos cementimperiet eller på HSB. Stan växte och industrierna skapade både jobb, profiter och fotbollsspelare av världsklass. 49 allsvenska matcher utan förlust, OS-guld och VM-brons, sedan öppnades Italien. Gino Filippini, som spelade cello på Folkets Park, sålde spelare, flyttade dem från fabriken och varvet till Genua, Juventus, Sampdoria och Torino. Ja, i gengäld kom italienska varvsarbetare till Malmö.

Malmö brukar hämta hjälp från utlandet och stan har känt sig kontinental långt innan bron tog fäste i Lernacken och i Danmark. Tidigt, redan på 40-talet, skaffade klubbens skapare, Eric Persson, tränare från England och han stoppade engelska Lingaphone-kurser i öronen på spelarna, som annars bara kunde skånska.

Spanjoren Antonio Duran kom och lärde ut triangelspel och lägerliv. Gulden strömmade in.

Bob Houghton införde push-up, offsidetaktik och supereffektivitet. Nya guld och halva Europa erövrades, fast med tiden till priset av omvärldens förakt, en blandning av avundsjuka och hat. När jag lyssnade på den tidens MFF-spelare, mina egna generationskamrater, lät de som en brittisk klack, eller som Black Army:" Alla hatar oss." Slagordet mobiliserar: Vi mot hela världen och vi ska visa dom jävlarna.

Den hållningen till omvärlden var länge mycket malmöitisk och den var lätt att upprätthålla. I stort sett varenda spelare talade skånska och kom från Malmö. På Houghtons och Bosse Larssons tid låg centrum på öster i Kirseberg, det en gång så fattiga Backarna.

"Pågen ska inte behöva ha det som jag och slita ut sig på varvet", sa Bosse Larssons far, Zlatans skulle säga samma sak.

Malmö bytte identitet på 80-talet. De gamla trygga industrierna slogs ut, arbetslösheten vällde in, smårasismen fick fäste under den sociala krisen. MFF levde för en tid utanför stans sönderfall. Bankdirektör Cavalli styrde, framgångsrikt och auktoritärt. Bubbelekonomin stänkte champagne på fotbollen. Roy Hodgson, med sin milt genomskådande blick, släppte fram lekfullheten som komplement till effektiviteten. Jocke Nilsson och Schwarz, Jonas Thern och Martin Dahlin. Fem allsvenska seriesegrar i rad. Den tidens stjärnor tänker man på med respekt (ja, med ett undantag) men minns dem inte som de verkligt stora, evangeliska fotbollsänglarna, de utvalda som Bosse Larsson och Zlatan.

De gyllene åren tog slut, brutalt och förödande, på 90-talet. Malmö blev krisernas stad och vann bara sådana ligor som handlade om arbetslöshet, socialbidrag och utflyttning. Och när den stora ekonomiska bubblan brast, så blåste eller spolade den också bort MFF.

Klubbledningen sände ut nödsignaler, inte efter guld utan efter någon som kunde rädda kvar laget i allsvenskan. Någon gång kom Bob Houghton hem, en annan gång Dan Corneliusson och en tredje gång Robert Prytz, handelsresande i fotboll men med sin runda kropp förankrad på Öster, Kirseberg. Tränare kom och gick, oftast till publikens bu-rop. Ledarna letade lämpligt tillfälle för symboliska lönnmord på varandra. När skulle den fotbollskunnige Bengt Madsen äntligen ta över? Lösningarna söktes, inte i framtiden eller i förorterna, utan i det ärofulla förflutna. Gamla idrottsplatsen skulle återupplivas och vi nostalgiker samlade pengar och gjorde underhållningsprogram för andra minnesgoda halvgamla. Gamla IP restes och blev till begravningsplats. Därifrån deporterades MFF till superettan.

Sorg och besvikelse som vid en nära släktings död. Jag upprepar, på fullt allvar, den frasen som en gång stötte de känslosamma. Nedflyttningen var nödvändig eller åtminstone oundviklig.

De nya måste ibland byggas ur ruinerna och misstagen. Historiska framgångar får inte stå i vägen.

Den gamla ledningen lämnade över till två personer, som inte i sömnen och på skånska kan räkna upp laguppställningarna i 12-0 matchen mot Jönköping eller säga namnet på målvakten som stod mellan Gripen Bengtssons och Tore Svenssons epoker.

Hasse Borg och Micke Andersson tog över. Borg, som lät sin fotbollskarriär plana ut i MFF, är en glödande entusiast, på väg att spricka av upphetsning vid varje match. När han andas ut mellan matcherna vårdar han klubb och spelare, särskilt Zlatan. Micke Andersson är en kallt analyserande fotbollstänkare, diskret och med en dialekt som, med ett enda undantag, hittills varit dödsskallemärkt i Malmö.

De båda har följt den gamle fine danske författaren Leif Panduros råd:" Skit i traditionerna".

Värvningarna, länge så tabubelagda i Malmö, har fyllt ut de gapande luckorna i försvar och mittfält. Och de nya spelarna måste inte tala malmöitiska. De kan komma från hela världen, precis som alltfler Malmöbor. En period var IFK Malmö på väg att bli klubben för talangfulla invandrarspelare. MFF:s nya ledning har insett att begåvningarna räcker för båda klubbarna.

Den gamle idealisten Eric Persson var mot alla sponsor-och reklampengar. Den enda tröjreklam vi kan godkänna är Black Jack sa han en gång. Numera är det inte precis kondompropaganda som lyser från MFF-tröjorna. Hela det lokala näringslivet och ännu fler pumpar in pengar, bara Ericsson sa nej. I dag förstår vi varför.

Supporter-kulturen har totalförvandlats. Förr gällde seger, inget annat. Numera vet anhängarna att fotbollslivet alltid rymmer både himmel och helvete. Blådårarna har tappert och lojalt tagit sig ut helvetet, genomlidit superettans skärseld och är nu på väg genom segerns kretsar och rakt upp i himlen. De tar inget för givet, de ser avgrunderna och stöddigheten får aldrig tränga undan ödmjukheten, hur konstig den än ter sig för en Malmöbo. Fortfarande är målet för i år: Vi ska hålla oss kvar. Inget mer. Än så länge.

För någon månad sedan stötte jag ihop med Bosse Larsson i närheten av Möllevångstorget. Jag frågade varför han så sällan går på matcherna.

- Nja det blir liksom inte tid till det, sa han.

Han borde skaffa ett litet utrymme i schemat. Han har, tjugo år sedan karriären tog slut, fått sin efterträdare.

Och det spelas lika bra fotboll nu som på Bosses tid.

Bildades 1910 - har vunnit SM 14 gånger

Cavallis cigarrök har skingrats, Martin Dahlin säljer skjortor, de gamla hjältarna har lämnat jordelivet. Men Malmö FF har rest sig. Efter tre omgångar av allsvenskan leder MFF serien. Sportbladets Olle Svenning skriver berättelsen om ett lag och en stad som rest sig.

Olle Svenning