Radiosporten under VM var helt lysande

LG – en expert i keps

SPORTBLADET

Den här veckan skrivs denna krönika helt utan darr på manschetten. Er krönikör är nämligen ovanligt övertygad om att ha rätt. Om du har motsatt åsikt har du helt enkelt fel.

Ämnet är radiosportens bevakning av hockey-VM. Som lyssnare av den här redaktionen är man bortskämd sedan många år. Trots tapp till tv-kanaler fortsätter radiosporten att imponera. Men den här gången var insatsen extra lysande. Frågan är hur ofta ett svenskt team i etermedia varit så eggade och kunnigt heltäckande som Lasse Granqvist & co under några höjdpunkter i Köln och Hannover. Som i sudden death mot ryssarna. Eller under inledningen av första och andra perioderna mot tjeckerna i semifinalen. Under de perioderna, och många andra, var radiosporten med all säkerhet världsbäst i konsten radiohockey.

Granqvist var taggad

Oavsett om Tre Kronor var bra eller svajade var Granqvist, Tommy Åström och Lars-Gunnar Jansson så taggade att man önskar att Hardy Nilsson bjudit in dem till omklädningsrummet i pauserna. För att agera förebilder. Dessutom fanns Annika Duncan vid rinkside som en nervlugnande Kristina Lugn-lakonisk motvikt. Under finalen kompletterades därtill det utsända sällskapet av radiosportens just nu bästa studioankare, Christian Olsson och Bengt Skött.

Egentligen är det ganska besynnerligt att komponenterna Granqvist/Åström/Jansson/Duncan tillsammans kan bilda en så organisk helhet. Ingen av de nämnda skulle exempelvis fungera i tv. Granqvist har testat, med känt lite trevande resultat. Hans speedade kulsprute-kaskader, ofta med ett skratt i mungipan, är som gjort för radio. Åström är också han en snabbpratande Hyland-epigon som gör sig bäst i ett media där reporter och lyssnare skapar bilderna tillsammans. Duncan är på tok för flegmatisk för ett brett bildmedium, men lysande här.

Jansson är oefterhärmlig. "Titta!", "Se!", "Nu! Nu! Nu!" gläfser hockeyprofessor Jansson i bakgrunden, medan Granqvist eller Åström referar.

Efter åtskilliga år i radio har Jansson inte lärt sig att hålla tyst när vi lyssnare ändå inte vet vad han syftar på. Men det är samtidigt där någonstans som Janssons storhet exponeras allra tydligast.

Längtar redan till OS

Han är en oborstad läktarexpert i keps, dessutom med en nonchig ekensdialekt. Men han kan sin ishockey i minsta detalj. Om Janssons bakgrunds-tjäbbel försvann skulle man undra om han tappat sugen. Man skulle vara helt övertygad om att matchen var usel.

Några Jansson-favoriter från detta mästerskap är det oresonliga utropet ”idiot!” när den ryske domaren tveksamt blåste av Huselius för handpassning i finalen.

En annan godbit var uttrycket ”han blir bara borta om ena buggen är av” när Åström undrade om Mikael Renberg skulle spela semifinalen, trots fotskada.

VM är avslutat. Favoriter redan på förhand var radiosporten. De vann med råge. Så här efteråt undrar man hur de ska kunna toppa detta under OS i Salt Lake City. Men Granqvist och Åström låter som om de äter Nandrolon till frukost, så det löser sig säkert.

Ibland blir det extra tydligt att vi lever i en ny tv-era.

INGEN normalt tv-utrustad svensk fick se FA-cupfinalen i Cardiff, alla kanaler ansåg den för dyr. Er krönikör, utslängd på Österlen utan parabol, missade VM-finalen i ishockey på TV3.

Lars Nylin