Här blir det alltid minst två pinnar

Sportbladet har tagit pulsen på japanska fotbollsligan inför nästa års VM

1 av 2 | Foto: RICKARD NILSSON/BILDBYRÅN
ODISCIPLINERAT OCH OSVENsKT Sportbladet såg Cerezo Osaka och Avispa Fukuoka i J-League. Spelet? Nej, det var oorganiserat och osvenskt.
SPORTBLADET

OSAKA

Fotbollsfansen i Japan är aldrig besvikna efter en match.

Det blir ju pinnar varje gång.

Till sushin.

Cerezo Osaka ska möta Avispa Fukuoka på Nagai-stadion och fansen tar tunnelbanans röda linje, mot Midosuji, för att kliva av på en station som bär samma namn som arenan.

Det är tyst i vagnen även om annonserna skriker ut budskap om allt från whiskey och cigaretter till nudlar, möbler och kosmetika.

Ingen av resenärerna studerar de färggranna reklamskyltarna som täcker både väggar och tak.

Kvinnan som har en svart papperskasse från Eric Glamour i knät har fallit ihop i en halvtimmeslång bugning.

Bredvid henne sitter en äldre man med vita tåstrumpor i samma ställning.

Han snarkar.

Japan är ett land som aldrig sover trots att dess 120 miljoner invånare ser ut att utnyttja varje tillfälle.

Det är först ovan jord som en västerlänning på tillfälligt besök inser att matchen trots allt inte är inställd.

Redan utanför tunnelbanestationen pågår den kommers som anstår en ligamatch oavsett om det handlar om allsvenskan,

J-League eller serie A.

En gammal man sitter vid en gigantisk lagg och steker färsbollar gyllenbruna. Det ser inbjudande ut tills han pekar på en stor burk och på så sätt förklarar att det är en smet av bläckfisk.

500 meter därifrån, framme vid den gigantiska VM-arenan, står Tommy Nakagwa och säljer matchtröjor. Han torkar bort en svettdroppe från överläppen.

Det är 24 grader varmt och bristen på syre avslöjar regnet som snart ska falla.

- Populäraste spelaren i Japan? Det är nog - Beckham. Han är ju både bra och stilig, säger Tommy Nakagwa.

Han har breddat utbudet med Cerezo-souvenirer med prylar från några av storklubbarna i Europa.

Har du Freddie Ljungbergs tröja?

- Who?

Han spelar i Arsenal...

- Henry känner jag till, men Ljungberg? Jag har aldrig hört namnet.

Han lyfter på en Gunnerströja.

Ryggtavlan är fri från både siffror och bokstäver.

I Japan finns inget mittemellan.

Det är antingen fågel eller fisk, kyckling eller sashimi, David Beckham eller Kazuaki Tasaka.

Svenska spelare är totalt okända i Japan.

Ja, ungefär lika okända som japanska spelare är i Sverige.

Visst, du känner till Romas Hidetoshi Nakata men framtiden ska handla lika mycket om Shinji Ono och Shunsuke Nakamura, som jämförs med en viss David Beckham trots att han är vänsterfotad.

- Su-eden?, säger Tadashi Kasiwamula, 27.

Han är ett Cerezofan och sitter på en av Nagai-stadions 50 000 stolar och väntar på att matchen mot Avispa Fukuoka ska komma igång.

- Su-eden.... Jag vet inte, men jag har sett Peter Schmeichel på video.

Han är dansk. Freddie Ljungberg?

- Nooooo.

Patrik Andersson i Bayern München?

- Noooooooo. Sorry.

Henrik Larsson i Celtic?

- Noooooooooooo.

Det har gått några minuter när han och polaren Shingo Sugioka, 27, plötsligt ger ifrån sig ett kvävt, blygsamt, ja, kalla det japanskt, glädjevrål.

Men det beror inte på att de har kommit på namnet på en svensk spelare utan för att Kazunari Okayama ger hemmalaget ledningen.

På ena kortsidan jublar den stora klacken. Men egentligen har de inte mycket att jubla åt, trots att körsbärsblommorna från Osaka vinner med 2-1.

Spelet är visserligen snabbt och tekniskt, men oorganiserat, chansartat och stundtals mycket fult. Skillnaden mellan japansk och svensk disciplin är lika stor som avståndet mellan länderna.

Det har bara gått elva minuter när David Carlos Nazareno Bisconti i Avispa Fukuoka blir utvisad.

Bisconti kommer från Argentina och är en av fyra importer i Fukuoka.

I Cerezo finns tre koreaner.

En av dem, landslagsmannen Noh Jung Yoon, spelade tidigare i Sanfrecce Hiroshima och hade en viss Stuart Baxter som tränare.

Även hans nya coach, Hiroshi Soejima, bär kostym när han styr laget med höjd röst och höjda armar.

I Japan verkar tränarna stöpas i samma form.

Japan är ett fotbollsland fritt från huliganer och det syns på läktarna.

Överallt sitter pappor med sina barn. Under pausvilan lämnar de sina platser för att förse sig med sushi, nudlar, friterad kyckling och chips med räksmak.

Tadashi Kasiwamula sitter kvar på sin stol.

Han dricker kallt grönt te ur en plastflaska och ser hur det blir ännu glesare på läktaren.

- Det är nog bara 15 000 åskådare, men det beror på att motståndet är dåligt, säger han.

Så det brukar vara mer?

- Ja, mot topplagen kan det vara 25 000.

För några år sedan rasade publiksnittet i J-Leauge med 7 000 personer, men nu är intresset på uppgång igen.

- Det beror på VM nästa år. Intresset ökar hela tiden, speciellt i de östra delarna. I väster är det baseballen som dominerar.

Hur är det här, i Osaka?

- Baseballen är störst. När Hanshin Tigers spelar är det 50 000 på läktarna.

Inget ont om Bisconti och Noh men importerna i J-League är inte vad de en gång har varit.

Visst, jugoslaven Dragan Stojkovic, 36, kämpar vidare i Nagoya, men det finns ingen ny Zico, ingen ny Lineker, ingen ny Dunga.

När ligan startade 1993 strömmade stjärnorna in över landet. Profilerna höjde klubbarna, men sänkte dem ekonomiskt.

För att få rätsida på problemet infördes 1999 ett lönetak som säger att spelarna inte får tjäna mer än 9 miljoner kronor per säsong.

Det låter sunt.

Innan dess kunde till och med medelmåttor få drömkontrakt.

Det var förresten i just Avispa Fukuoka som en viss Dragan Djukanovic hamnade 1998.

Jugoslaven platsade inte i Örebro, plockade bort träspetorna ur baken och flyttade till Japan.

- Det var svårt att tacka nej, sa han om årslönen på tre miljoner.

Fast han spelade inte mot Cerezo Osaka.

Dragan Djukanovic satt inte ens på bänken.

Kanske fanns han på läktaren.

Med två pinnar i näven.

Japaner, japaner, japaner - men även flera importer

...och här är stjärnor som både har kommit och gått:

Det började redan år 1873

Stefan Holm