Där för är spansk fotboll världsbäst

Sportbladets Lars Nylin: Sanningen är enkel - historiskt sett

1 av 3 | Foto: AP
VALENCIA Mate Kily och Juan Sanchez jublar vilt åt finalavancemanget i Champions League efter 3-0 mot Leeds.
SPORTBLADET

Lilla Alavés utmanade Liverpool i en av årets matcher.

I morgon spelar Valencia final i Champions League.

Jag har sökt efter sanningen bakom det spanska klubbundret och hittat den. Nästan.

För bara fem-sex år sedan var spansk klubbfotboll som dess landslag.

Enstaka mästerverk följdes av förgörande magplask i avgörande situationer.

Real Madrid tycktes aldrig kunna följa upp klubbens storhetstid på 1950-talet. FC Barcelona behövde 500 holländare på planen för att vinna "La Liga". Ute i Europa hjälpte inte ens alla Ajax-importer till mer än en enda seger i Champions League. Storsatsande Valencia fick inte ens till det i ligan. Deportivo La Coruna, Celta Vigo, Alavés, Real Mallorca. Ärligt talat: hur många av er visste ens att dessa stolta landsortslag existerade?

De senaste årens spanska fotbollsfiesta är därför en chock för många.

Hälften av lagen i europacupernas kvartsfinaler är nuförtiden spanska.

Italienarna är som bortblåsta. Bara engelsmännen och Bayern München hänger med i svängarna. Vad har egentligen hänt? Finns det någon monumental bevisad sanning i sammanhanget?

Det finns hinkvis av rivalitet i den spanska fotbollen

Visst finns det, och sanningen är faktiskt mycket enkel att finna. Den historiska sanningen alltså. Den finns nu i detalj summerad av Phil Ball i färska boken "Morbo".

Morbo är spanska för rivalitet. Sådan finns det hinkvis av i spansk fotboll.

Det mest spektakulära exemplet är den sekellånga spänningen mellan FC Barcelona och Real Madrid. Vill man ha ännu mer av varan finns den inom Baskien. Den finns i Sevilla. Liksom mellan kungliga Spanien och de separatistiska provinserna Katalonien respektive Baskien.

Det finns lika mycket Morbo i spansk fotboll som det finns erotik i Pedro Almodovars filmer.

Sanningen om varför spansk klubbfotboll just nu är bäst i Europa är däremot svårare att sätta på pränt. Ball närmar sig inte ens frågan i sin annars så genomarbetade bok. Ball skriver något om "briljant teknik". Sedan återvänder han raskt till sin exakta analys av spansk klubbkultur.

Barcelona - ett vulgärexempel

Sanningen är att någon sanning om den spanska klubbfotbollens massiva genombrott inte finns. När landet även i år dominerade europacuperna var detta knappast följd av någon spansk mästerplan.

Tvärtom. De starka spanska klubblagen har inbördes nästan bara en faktor som är tydligt gemensam. Den iberiska mark de spelar på.

I övrigt kunde de nästintill komma från skilda länder. Ett halvdussin av lagen anser sig rentav vara något annat än spanjorer. De katalanska och baskiska klubbarna.

De sistnämnda släpper knappt in spanjorer i sina lag, Athletic Bilbao har hittills ALDRIG gjort det.

Finansiellt är många av lagen som från skilda världar och epoker. Här finns klubbar som har spenderbyxor fastlimmade på kroppen och köper spelare som stapelvara.

Vulgärexemplet är FC Barcelona. Katalanerna är rena såpoperan med en vision lika excentrisk som Gaudis remarkabla byggnader i stan. "Om det är någon som förstår Barcelonas filosofi vill jag tala med den personen" sa en frustrerad Emmanuel Petit under säsongen efter att han hade köpts för jättepengar från Arsenal för att sedan inte ens få sitta på bänken.

Fjolårsmästarna från 300 000-personersstaden i nordväst, Deportivo La Coruna, köper också mängder av spelare. Precis som Real Madrid vill de vara som Noaks Ark - ha två utsökta spelare på varje position.

Men här finns också offensiva småklubbar som gör underverk med kaffepengar.

Barcelona köpte inför säsongen spelare för en halv miljard. Real la lika mycket på Figo. Alavés från staden Vitoria, 200 000 invånare, sensationell Uefacup-finalist mot Liverpool, valde däremot att spendera mer modesta fyrtio miljoner på tio spelare. Skyttekungen Moreno köpte de för 100 000 kronor.

Den summan kostar antagligen Barcelonas 85 heltidsanställda managers varje timme.

Real Madrid har en monstruöst stor skuld

Real har monstruösa två miljarder i skulder. Andra omsätter inte ens hundra miljoner per år. Barcelona satte under vintern in 75 miljoner tv-kronor på banken. Lilla Rayo Vallecano fick nöja sig med en miljon, trots att de nådde nästan lika långt i Uefacupen.

Men det FINNS några gemensamma faktorer. Saker att imitera för mindre lyckligt lottade ligor. Framförallt viljan att underhålla. Spanska lag vinner genom att göra ett mål mer än motståndaren. Simplemente! Engelsk anfallsvilja kombineras med latinsk teknik och elegans. Allt koordinerat av spanska tränare, den ständiga tränarimporten från England och Holland tycks åtminstone tillfälligt över.

Småklubbarna drar nytta av spanskt självförtroende

Efter Reals och Valenicas framgångar på senare år har dessutom ett massivt spanskt självförtroende smittat av sig även till småklubbar som Alavés.

Spanska klubbar tror att de är bäst i Europa. Den inställningen ger bonuspoäng i ängsliga cupmatcher. Ungdomsverksamheten är också Europas bästa. Finalplatsen i OS är bara ett bevis. Ett annat är att Real Madrid varje år har tre-fyra egna produkter i truppen.

För en fotbollsromantiker är det också behagligt att se att det i spansk fotboll fortfarande finns utrymme för gamla tiders metoder. Deportivos tränare Irureta har sagt: "Vi fortsätter jobba efter gamla tiders värderingar. Numera handlar det bara om pengar. Men vi tror på idén om lojala spelare, vi har exempel som Mauro Silva, Fran och Donato. Dom påminner mig om en era när spelare stannade i en klubb under en hel karriär."

Det är möjligt att Iruretas ord delvis är bullshit. Många vill göra Deportivo La Coruna till ett köpelag vilket som helst. Men det är ändå mumma för en som ännu inte helt gett upp gamla tiders fotbollskultur. Den går åtminstone i små portioner att hitta i Spanien.

Spanska cupframgångar

Lars Nylin