”Jag var hög på adrenalin”

Sportbladets reporter bjöds på sitt livs flygtur

SPORTBLADET

Vet egentligen inte vad jag förväntat mig. Bergochdalbana kanske – möjligen fritt fall.

Men inte detta.

Då hade jag ALDRIG klivit in i flygplanet.

Planet tillhör Harry Moheim, flerfaldig svensk mästare i aerobatic. Hans ”Extra 300” är västvärldens bästa aerobaticplan, har en topphastighet på ungefär 400 km i timmen och går från noll till sex hundra meter på någon sekund.

Det borde ha fått mig att tänka efter två gånger.

Men det gjorde jag aldrig – inte ens när han fäste fallskärmen på min rygg och förklarade att om han skrek ”hoppa” tre gånger så var det allvar.

Jag lättade från sätet

Satte mig ner längst fram i planet och lämnade allt i hans händer. Ute på landningsbanan kom nervositeten krypande, men när vi väl var i luften kändes det ganska säkert – ända tills han vände planet uppochner.

Kände hur jag lättade från sätet – även om jag satt fast. Såg träden strax över huvudet och horisonten en bit bort.

Planet vände hastigt tillbaka på rätt sida, men vek direkt av för en ny manöver. Exakt vad minns jag inte, men jag kände hur G-krafterna tvingade mitt huvud bakåt.

Insåg plötsligt hur liten skillnaden mellan liv och död är, hur tunn gräns vi egentligen balanserar på. En häftig, läcker och skräckinjagande känsla.

Då, precis när jag intalat mig själv att jag fortfarande levde, bytte planet riktning. Det störtdök rätt ner mot en grusgrop. G-krafterna var tunga, kändes som 300 kilo trycktes mot mitt bröst. När planet bytte riktning och plötsligt flög uppochner över klubblokalen skrek Harry ”Vinka!”.

Jag funderade inte ens på att försöka. Hade fullt sjå med att försöka orientera mig. Var var jorden? Himlen? Var var jag? Förmodligen mitt emellan.

Nybörjarövning – tjenare?

Efter en kvart var vi tillbaka på marken. Jag kände mig hög av adrenalin, benen bar och Harry förklarade att vi gjort manövrar för nybörjare. Tjenare.

Illamåendet kom krypande, benen kändes skakiga – och flera timmar efter att jag lämnat flygklubben ville de inte följa mina kommandon. Magen ska vi inte tala om. Den var kvar i någon loopingliknande form.

Men jag var trots allt lycklig. Lycklig över att jag överskridit en gräns jag aldrig ens funderat över att testa – och över att jag återigen stod på marken.