”Jo, kvinnor kan visst mäta sig med män”

Jenny Lindahl Persson är ny krönikör i Sportbladet

SPORTBLADET

Det finns idrott, och så finns det damidrott.

Ungefär som att det finns kast, och så tjejkast.

I själva begreppsbildningen finns en klar idé om vad som är normen och undantaget.

Det är allmänt känt att damidrotten får mindre resurser, stjärnorna tjänar mindre och publikintresset är lägre. Den allmänna uppfattningen om varför är också enkel - damidrott är tråkigare och sämre. Bland läsaråsikterna på Aftonbladets hemsida i frågan om damidrotten får för lite uppmärksamhet kan man läsa hur tjejer bara duger till konståkning, eller ännu värre "ställ er vid spisen där ni hör hemma" som en läsare så fint uttrycker det.

Att damer inte presterar lika bra resultat - i de flesta sporter - är sant. Men vad är orsak och verkan? Med den låga status damidrotten har kan man tycka att motivationen för en kvinna att satsa på idrott vore störrre om det hade högre status, om det fanns rimliga träningsmöjligheter, om de fick lika bra tränare och om det fanns skuggan av en chans att bli proffs.

Problemet grundläggs långt tidigare än när man börjar utöva en idrott. Redan i mammas mage och på skötbordet säger man att den lilla pojkbebis som sparkar mycket är ett blivande proffsfotbollsämne, och uppmuntrar den grovmotoriska utvecklingen, samtidigt som små flickor snarare dämpas i sitt fysiska uttryck, och uppmuntras i sin empatiutveckling istället, samt i att äta för lite och hålla sig lugna.

Idrottens uppdelning i dam- och herrklasser är en av de orsaker som bidrar till den dogmatiska uppfattning som biter sig fast i samhället - att kvinnor inte kan mäta sig med män. Aldrig någonsin. Om man ifrågasätter den uppfattningen får man i bästa fall höra "visst, det är bra med jämlikhet, men det får ju inte gå till överdrift".

"I ridsporten tävlar könen mot varandra"

Verkligheten har dock redan sprungit ifrån dem som klamrar sig fast vid idén om kvinnors underlägsenhet. I ridsporten tävlar båda könen mot varandra, och de största namnen från Sverige är också kvinnor. Som vinner mot män på lika villkor. Just i ridsport verkar ingen se något onaturligt eller komiskt i det. Inte heller kommer protesterna när kvinnor tävlar mot män i motorsport. Men i andra sporter är uppdelningen mellan könen total, även när det inte krävs någon exceptionell styrka.

Det finns ingen genetisk regel som säger att Annika Sörenstam inte skulle kunna slå Tiger Woods i en integrerad tävling. Varför inte prova?

I ytterligare en lång rad sporter bygger resultaten på teknik och träning, och i många fall skall styrkan relateras till kroppsvikten. Det gäller till exempel skytte, bågskytte, curling, kampsporter utan fullkontakt, fäktning och konståkning.

Även om damerna inte skulle mäta sig med herrarna i alla dessa sporter omedelbart, så spelar det ingen större roll, eftersom de inte saknar de fysiska förutsättningarna att inom kort göra det. Därför borde de omedelbart integreras så att män och kvinnor tävlar mot varandra. Det verkar för övrigt som en tanke att i många av de nämnda grenarna är inte världsrekorden för damer och herrar jämförbara eftersom olika regler, distanser, antal skott eller andra faktorer skiljer sig åt.

Dessutom borde de grenar som bara är öppna för ena könet bli öppna för båda, även om man tävlar i dam- och herrklasser. I vissa grenar, som konstsim, tävlar bara damer.

Serpentin anses för fjolligt för män

När Manon Rheaume som första kvinna tog sig till manlighetens högborg NHL tyckte säkert många att det var rätt tufft, men att herrar skulle befatta sig med boll- och serpentinövningar, det är tydligen bara alltför fjolligt. Det säger något ytterligare om vilket kön som anses bättre.

Könsintegreringen borde gälla åt båda hållen. Killar kan också svinga serpentiner.

Finns det då någon form av gräns, någon fysisk prestation där kvinnor aldrig någonsin kommer att kunna vinna mot män? Kanske, kanske inte. Låt oss jämföra resultat från två grenar där skillnaderna i dag är ganska stora, och där ny teknik inte spelar en alltför avgörande roll för jämförelser över tid: 800 meter och 1 500 meter löpning. Där ser vi att skillnaden mellan det manliga olympiska rekordet 1952, och det manliga i dag är större än skillnaden mellan det manliga 1952 och det kvinnliga i dag.

Av de exemplen kan man dra två slutsatser. Att kvinnor inte springer lika fort, och att männens tider har förbättrats radikalt på ett sätt som säger att det är möjligt att överbrygga sådana skillnader, med rätt träning, och tillräcklig mängd utövare som får tillräckligt med stöd och motivation.

Det skulle drabba damidrottarna negativt att integrera alla sporter utan omsvep, eftersom de i många fall skulle förlora världsrekord och pengar, vilket skulle minska möjligheten för kvinnor att bli proffs ytterligare.

Det är dock hög tid att börja med de sporter som inte bygger på uppenbara skilda fysiska förutsättningar.

Jenny Lindahl Persson