Fansen förändrade världen tack vare kärleken till Barca

SPORTBLADET

Att hålla på ett fotbollslag är som bekant mest en fråga om identitet.

Man kollar ju inte vilket lag som spelar bäst och håller sen på det.

I huvudsak behöver man inte ens följa matcher och resultat.

De flesta människor som inte är sportintresserade kan svara på frågan om vilket lag de håller på. För det mesta är det så enkelt som hemstadens lag, eller det geografiskt närmsta.

Men även folk från exempelvis Stockholm och Göteborg kan lätt svara på en sådan fråga. Man väljer ett lag som uttrycker något om sin identitet. Dessutom kan världens fotbollslag stoltsera med världsomspännande identitetsskapande.

Ett av de bästa lagen man kan hålla på är FC Barcelona från Katalonien. Barca bildades 1899 på min födelsedag, 20 november, och är symbolen för motstånd och frihetssträvanden.

Barcas hatmotståndare är Real Madrid - själva symbolen för Francofascismen, för monarkin, för förtryck och inskränkthet. Dessutom gick det som bäst för Real Madrid just under Francotiden.

FC Barcelona uttrycker den katalanska identiteten, men därigenom också så mycket mer. Laget grundades av brittiska gruvarbetare, har 105 000 medlemmar och över 1 300 supporterklubbar i världen. Laget har dessutom det för fans och fotbollsåskådare sympatiska draget att köpa in de häftigaste storstjärnorna, vilket gör matcherna till en fest, exempelvis Rivaldos snyggomål tidigare i veckan. Det är kanske det man mest förknippar Barca med. Tack vare Henning, en god vän, har jag på allvar upptäckt vidden av hur politisk fotboll kan vara i Katalonien.

Marscherade en mil i ösregn

Under fascismen försökte Franco kväsa självständighetskampen i Katalonien. Detta skapade ytterligare politisering av fotbollen. Ofta urartade Barcas segerfester till kravaller riktade mot diktaturen.

Barcasupportrarna kom till och med att spela en viktig roll i den stora spårvagnsstrejken 1951, som blev en massiv manifestation mot regimen. Den 4 mars 1951 flyttades en match mellan Barcelona och Racing Santander till gamla IP "Les Corts" en mil utanför staden. Det började ösregna, och den fascistiska guvernören försökte knäcka strejkviljan genom att skicka en massa spårvagnar till stadion. Men de tiotusentals Barcafansen marscherade hela vägen i regnet.

Men de politiska manifestationerna upphör inte där. På Kataloniens nationaldag 1977 marscherade Johan Cruyff, vars namn var synonymt med Barcelona under 70-talet, och resten av laget i första led. Därefter gick tusentals supportrar i röd-blå färger.

En kort tid under spanska inbördeskriget kontrollerades klubben av det anarkistiska facket CNT. Men i övrigt har klubbledningen snarast velat tona ner den Katalanska nationalismen. I brytningen mellan klubbledningens intressen och fansens, så kan man konstatera att FC Barcelona är långt ifrån något aktiebolagsimperium eller igensponsrat ekonomiskt projekt. Det är en klubb som lever på folkligt intresse och engagemang.

Visst kan det vara en sorts falskt medvetande att identifiera sig med ett lag i stället för att bearbeta verklighetens problem.

Men det finns mer bakom att vara supporter än bara påklistrad identitet.

I bästa fall kanske kärleken till ett lag kan vara en del i att förändra världen.

Jenny Lindahl Persson är 28 år, från Stockholm, och var tidigare ordförandei Ung vänster. Hon skriver krönikor i Sportbladet varje fredag.

Jenny Lindahl Persson