”Jag kommer hem efter VM, för att ta emot alla blommor”

Kaxiga Alshammar om smärtan, livet i London och guld- drömmarna

SPORTBLADET

SUNDSVALL

Therese Alshammar fördes till Sundsvalls sjukhus med akuta buksmärtor.

Exakt ett dygn senare togs den här bilden.

Jodå, tro dina ögon.

Den coola och charmigt kaxiga 23-åringen är redan tillbaka.

– Efter VM ska jag åka hem till Sverige och ta emot alla blommor, säger ”Tessan” och skrattar.

Bakom Mina solglasögon… Therese Alshammar är tillbaka efter ett dygn på sjukhus. Och det var cool, charmig och kaxig Tessan som Sportbladet mötte. ”Efter VM ska jag åka hem till Sverige och ta emot alla blommor”. Kaxig, var ordet…
Foto: BILDBYRÅN
Bakom Mina solglasögon… Therese Alshammar är tillbaka efter ett dygn på sjukhus. Och det var cool, charmig och kaxig Tessan som Sportbladet mötte. ”Efter VM ska jag åka hem till Sverige och ta emot alla blommor”. Kaxig, var ordet…

Solen sken över SM-staden Sundsvall i går.

Men strax efter tio på förmiddagen kom en sådan där behaglig vindpust som kändes över hela Medelpad.

Fast kalla det inte blåst.

Det var simnationens samlade medborgare som drog en kollektiv suck av lättnad efter beskedet att Therese Alshammar lämnat sjukhuset med diagnosen komplicerad urinvägsinfektion.

N ågra timmar senare uppenbarade sig simdrottningen på Sporthallsbadet.

Frampartiet på de tvåfärgade jeansen var visserligen blekt men det var också allt.

Therese Alshammar återhämtar sig som hon simmar.

I världsklass.

– Jag mår redan mycket bättre, försäkrar hon.

Men det var ett omtumlande dygn.

23-åringen fick smärtor i buken och ryggen natten till onsdagen, blev sämre efter förmiddagens kval på 50 meter fritt och fördes till Sundsvalls sjukhus, där hon fick stanna över natten.

Först i går morse kunde läkarna utesluta njursten, blindtarmsinflammation och gynekologiska åkommor som cystor på äggstockarna.

– Det var inte så farligt som det kunde ha varit, konstaterar Therese Alshammar.

Du måste vara lättad.

– Gud, ja. Det är först när man blir sjuk som man inser hur skönt det är att vara frisk. Det finns inget värre än att ha ont i inombords, säger hon och sveper med handen över magpartiet.

–  Efter det här ska jag aldrig gnälla när jag tävlar och tränar och får muskelsmärta. Det tar jag tusen gånger hellre än det här.

Tänkte du på VM när du tvingades åka till sjukhuset?

– Nej, det gör man inte när man har ont. Då tänker man bara på sin egen hälsa. Dessutom tror jag att allt händer av någon speciell anledning, så jag kanske kommer starkare ur det här.

Menar du att du till och med kan få ut något positivt?

– Kanske. För två veckor sedan tävlade jag i Kroatien. På 50 meter fritt gick det bra, men på ”hundringen” var jag seg. Det är ett tecken på att jag nertränad. På det sättet är det bra att jag vilar. Det är bara tre veckor kvar till VM och jag har tränat hårt ett helt år. Då börjar det bli dags att ta det lugnt och låta snabbheten komma.

När kan du börja träna igen?

– Vi får se, men fortsätter det så här är det inte omöjligt att jag hoppar i och simmar lite under helgen. Annars kan jag imitera en tävling själv. I SM är konkurrensen ändå inte den bästa, om man får säga så.

Det får man.

Åtminstone om man heter Therese Alshammar och är Sveriges överlägset bästa frisimmerska.

Ja, kanske till och med världens.

En hel nation vågade hoppas, åtminstone fram till den där mörka onsdagskvällen.

Tror du att infektionen dämpar omgivningens förväntningar inför VM?

– Jag vet inte vad de har för förväntningar...

Samma som du, skulle jag tro. Guld.

– Säsongen har varit väldigt upp och ner. VM blir mer som ett test på vad jag har gjort rätt och fel. Det här är inte min huvudsäsong, men jag tror ändå att det kan gå fort. Förhoppningsvis kommer tiderna jag hoppades på i OS. Det är klart att jag vill ta medalj. Annars får jag skämmas. Kanske är det tur att jag bor utomlands...

Du siktar alltså redan på 2004, då du ska ta ditt efterlängtade OS-guld?

– Jo, det är väl det som är tanken, säger Therese Alshammar till Sportbladet.

Hon skrattar titt som tätt, där hon sitter på en parkbänk på SM-arenan.

Bakom hennes kombinerade sol- och coolglasögon gnistrar de ögon som var så matta efter kvalet.

På tal om utomlands. Har du kommit tillrätta i London?

– Jo, det har jag faktiskt. Jag trivs jättebra. Jag har två tränare och båda heter Dave, så det är lätt att hålla ordning på. De vet vad jag ska göra och vill göra. På kvällarna åker jag till en klubb som håller till på vägen mot Heathrow.

Men du har inte släppt kontakten med Mike Bottom på Berkeley University?

– Nej, i april, när landslaget var på läger i USA, var jag hos honom. För ett tag sedan var jag där igen. Skolan var slut så där var bara tio proffssimmare, bland andra Gary Hall. Det var perfekt.

Kommer du och Mike Bottom att fortsätta ert samarbete?

– Det beror på. Jag vill ha mycket grundträning och där kör de hård landträning och hård styrketräning. Varje gång jag kommer hem måste jag ta det lugnt för att hitta rytmen och simma fort igen. Men nu har Mike visioner om att skapa ett eget simlag. Blir det av vill jag vara med.

Så det lutar åt att du flyttar till USA igen?

– Det kan bli USA, det kan bli... Jag har fått förfrågningar om att simma lite överallt i världen.

Som?

– Nej, det är hemligt.

Men det blir inget samarbete med Inge de Bruin?

– Nej, det gick inte. Jag vet ungefär hur hennes coach tränar och det passar inte mig alls.

Fast är det egentligen bra att träna med sin huvudkonkurrent?

– Ja, jag tror inte att vi skulle förlora något på det. Ju mer man lär sig, desto bättre blir man, och jag har ju inte varit med i den här sporten så där jättelänge.

Hur länge kommer du att hålla på med simningen?

– 2004. Sedan får vi se, säger Therese Alshammar.

Då har hon hunnit återvända till Sverige många gånger.

För att hämta alla blommor.

Stefan Holm