Johnson är ändå en rätt träig tönt

SPORTBLADET

Det kanske bara var en dröm. Eller något påhittat av Charlie Bood i Buster.

Är det verkligen möjligt att halva svenska folket under slutet av 1970-talet samlades framför Luxor-apparater för att bita naglar till Björn Borg i Wimbledon? Knappast, kan inte ha hänt, tycks det mig när sommarens tv-tennis nu avverkat sina potentiella höjdpunkter. Som samtliga utvecklat sig till sömnpiller, oavsett om SVT, Eurosport eller Viasat Sport stått för regin.

Nu är det knappast sportredaktionernas fel att det inte längre finns några Borg, Connors, McEnroe eller ens Ashe och Becker. Det är inte Bengt Grives efterträdare som ska se till att byta ut de tråkmånsar som nu regerar världstennisen på herrsidan. Men alla vet vid det här laget att tennis år 2001 är rätt så trist. Då borde kreativiteten runt sändningarna bli desto större. Varför så lite av bakgrunds-reportage, smattrande grafik, dynamik?

SVT borde haussa upp Gunnarsson

Varför jobbar man inte hårdare på att skapa en larger-than-life-känsla kring turneringarna? Det är frågor jag ställer mig medan Ivanisevics tårar rinner och Gaudenzi-whatever-his-name slår in matchbollen i Båstad. Men SVT:s expert Janne Gunnarsson gillar jag. Problemet är att han inte får samma chans till gurustatus som till exempel Thomas Wernersson eller ens Curt Lundmark. SVT borde börja med att haussa upp Gunnarsson.

På min arbetsplats snackas det sport ungefär som på alla andra arbetsplatser. Det tjafsas om Djurgården contra AIK, om Kajsa, om stockholmslag contra landsort, Elofsson, landslagets chanser i något kval, möjligen om Tre Kronors kommande match i VM. Motorsport talades det aldrig om. Det vill säga innan Kenny Bräck dök upp hos först David Letterman och sedan hos Annika Lantz. Antingen så är Kenny en verkligt stor idrottsstjärna, har själv svårt att medge detta, eller så är tv:s genomslag ännu större än jag trott. Det kan också vara det där med en värmlänning som visar upp sin gitarr, sånt har alltid gått hem i folkhemmet.

En sak kan inte ens er krönikör ta ifrån Kenny Bräck. Han har satt nytt svenskt rekord i konsten att på kort tid placera en okänd sport på tv-kartan. När Bräck skrev sitt cart-kontrakt hösten 1999 rymdes landets cart-experter i Jan Svanlunds garage. Två år senare är var och varannan soffexpert på denna förenklade form av Formel 1. Inte ens Magdalena Forsberg eller Anders Kristianssons sägensomspunna volleyboll-landslag - P A Sääf! Bengan Gustafsson! Peter Tholse! - har haft så omedelbart genomslag som Bräck.

Förra veckan fick idrotten för en gångs skull spela huvudrollen även i de "riktiga" tv-nyheterna: valet av Peking som OS-stad, följt av presentationen av Samaranchs efterträdare. Medan Peking-affären sköttes med knapp styrfart var redaktionerna mer på alerten gällande belgaren Rogge. Det är inte ofta de tunga redaktionerna har egna reportrar på plats när idrotten kommer med nyheter av det här slaget. Är det sånt som kallas nyhetstorka, undrar en cyniker.

Michael Johnson är en tönt. Raketsnabb, ganska elegant, genomtänkt, men ändå en träig tönt. Det blev än mer uppenbart under SVT-sportens ambitiösa intervju med mannen inför DN-galan, skickligt utförd av Jacob Hård. De sagolika rekorden består, men Johnson själv hoppas jag snart är bortglömd.

Däremot så får inte SVT-sporten glömma att Jacob Hårds intervju var ännu ett bevis på behovet av ett rejält, seriöst sportmagasin i ång-tv.

Lars Nylin