Trotjänarna - en utdöd art

I dagens allsvenska är de trogna spelarna nästan undantagslöst så gamla att de missade Bosmantåget

1 av 4 | Foto: AP
Gabriel Batistuta var länge trogen Fiorentina. Men när han insåg att klubben inte skulle vinna något stort bytte han klubb till Roma. Svikare eller inte?
SPORTBLADET

Våren 2000 såg Gif Sundsvalls hårt prövade supportrar något slags ljus vid horisonten. Laget hade gjort stark comeback I allsvenskan. Dessutom hade man hittat ett 17-årigt backlöfte, Per Nilsson, som angenämt påminde om Janne Eriksson, Sundsvallsregionens dittills starkaste försvarsexport.

Att Per Nilsson var just back gjorde situationen extra intressant. Dessa är som bekant inte fullt så attraktiva på den allt glupskare spelarmarknaden. Nilsson kunde nog bli kvar i fyra-fem säsonger.

Om Giffarna skötte sig kanske han rent av kunde bli en spelare att bygga laget kring under hela 00-talet, en trotjänare. Nilsson sa därtill i media att om han ändå lämnade klubben skulle ha se till att greja ordentligt med pengar till Giffarna.

Så säger bara potentiella trotjänare.

Lagets fans var tårögda.

Sommaren 2001, långt in i den mest kvävande värmeböljan, fick samma fans det här årets kallaste avrivning. Utan förvarning kom det fram att Nilsson skrivit på för AIK.

Solnalaget får dessutom Nilsson för kaffepengar, gissningsvis 1,5 miljoner när elitfotbollens skiljenämnd sagt sitt.

Tji trotjänare, Nilssons övergång räddar inte ens Sundsvalls akuta ekonomiska problem, hälften går till Nilssons moderklubb - jakten på elitlicensen ser allt kärvare ut.

"Det här är det värsta som hänt mig under 30 år som fotbollsledare", sa Giffarnas tränare Anders Grönhagen när han fått reda på övergången via media.

Den första lärdomen av historien om Per Nilsson är att Sundsvalls supportrar säkert var mycket naiva. I Bosmaneran stannar inga riktigt begåvade spelare så länge att de blir trotjänare. Åtminstone inte i klubbar och städer av Sundsvalls kaliber, en klubb som därtill betalar fickpengar i lön.

I Sverige är det bara toppklubbarna som har den attraktionskraften att de kan få löften att möjligen stanna några säsonger extra. Kanske främst för att spelaren i fråga ska höja sitt marknadsvärde. Men naturligtvis också för att här finns chansen till pokaler och annat lockande. Allt handlar inte om pengar.

Bara nästan.

Det vore exempelvis inte överraskande om AIK får nytta av Per Nilsson i åtskilliga år. Försvarare kan vara svårsålda. Och Timråkillen med Alshammarkäken är trots allt bara 18 år.

I väntan på det rätta budet till agent Glenn Schiller klarar sig Nilsson gott med den miljon i årslön som Dick Lidman kan erbjuda.

I dagens allsvenska är trotjänarna nästan undantagslöst så gamla att de missade Bosmantåget.

Som Örebros ålderstigna försvar - målvakten Anders Karlsson har funnits på Eyravallen sedan mitten av 1980-talet.

Övriga som blivit kvar i sina klubbar är antingen extremt hemkära, som Gif Sundsvalls Leif "Foppa" Forsberg, eller helt enkelt så mediokra att ingen bättre och rikare klubb velat ha dem. Av alla allsvenska nyckelspelare så är det snart bara Halmstads Fredrik Andersson och Blåvitts Magnus Erlingmark som kan skriva "jag skulle också kunna bli proffs, om jag bara velat", på sitt visitkort.

Innan Bosman och de nya spelreglerna - allt är inte Bosmans fel/förtjänst - var trotjänaren ett klassiskt inslag i toppfotbollen.

Hemma i pojkrummet, tidigt 1970-tal, stod Arsenals Charlie George högt i kurs. George hade Arsenal tatuerat på sitt hjärta. Hela sin ungdom fantiserade han om att avgöra FA-cupfinalen på Wembley för sitt lag. 1971 blev dagdrömmen verklighet.

30 år senare gjorde Charlie George historien ännu bättre när han i tidningen The Observer nyligen sa:

"Jag föddes till Arsenalsupporter, hela mitt liv gick ut på att jag skulle spela för dem och vinna cupen. Jag blev kvar så länge de ville ha mig. Sedan stack jag till en annan liga (den skotska), jag kunde ju inte spela för en konkurrent till "The Gunners". Nu är jag tillbaka vid Highbury, har min firma alldeles i närheten av stadion, ser säkert 80 procent av alla matcher. Jag var en supporter, nu är jag en supporter igen. För mig finns bara Arsenal".

Under dussinet säsonger, 1986-98, var Steve Bull i Wolverhampton ett annat lysande engelskt exempel på trotjänare.

Målspottaren Bull såg aldrig några skäl att överge Molineux Ground. Ett år rasade Wolves ner i dåvarande division tre.

Men Bull stannade i alla fall. Trots att han riskerade den landslagsplats han fått som division två-spelare. Vilket påminner om målvaktslegenden Svenne Berka, som blev Hammarby trogen trots att laget under Svennes landslagsår ständigt parkerade i tvåan.

Det är säkrast att stanna där, nog med exempel, vill inte riskera att Sportbladet börjar damma.

Även i dag finns det i den europeiska toppfotbollen trotjänare som vuxit upp i skuggan av sina lags arenor och sedan blivit kvar där under hela karriären.

Som Paolo Maldini, Josip Guardiola, Tony Adams, Manuel Sanchis eller helt nyligen Emilio Butragueno.

Den sistnämnde kom i år tillbaka tillbaka till sitt Real Madrid som assisterande coach efter att ha lärt upp sig i Mexiko. Inte heller Butragueno kunde, likt George, tänka sig att konkurrera med sitt eget lag genom att, i det här fallet, skola sig i ett annat spanskt lag.

Samtidigt är det lite fusk och historieomskrivning att dra fram exempel som Maldini & co. De är inga äkta trotjänare.

En sådan offrar uppenbart bättre alternativ för att han är så dedikerad till sitt lag att gräset aldrig tycks grönare på andra sidan.

I Milan tjänar Maldini furstligt och laget är i teorin ett av världens bästa, varför skulle han gå till någon annan klubb?

Nej, då var det mer klassiskt trotjänande när Gabriel Batistuta i många år stannade kvar i Fiorentina. Batistuta, uppväxt i en liten stad utanför Rosario i Argentina, vid Andernas fötter, blev av någon anledning störtförälskad i Florens och Fiorentina. Han svarade därför aldrig på någon av alla de regelbundna inviter han fick från Manchester United, Real Madrid, Barcelona, Juventus eller Milan.

Inte heller när Fiorentina åkte ned i Serie B lämnade han det lila laget på Stadio Comunale. Det krävdes insikten att Fiorentina

a l d r i g skulle vinna något, att klubben inte ens siktade på att vinna lo Scudetto, för att Batistuta inför den senaste säsongen skulle gå till Roma med känd följd.

Historien om hur trotjänaren Batistuta möter sina gamla fans skildras i det senaste numret av sporttidningen "Offside".

Det är gripande sorglig läsning för alla oss som vägrar tro att trotjänaren är en utdöd art.

Vi är antagligen mycket naiva.

Jakten på pengar och framgång blir allt intensivare. Klubbyten sker numera i parti och minut. Trotjänarna blir allt färre inom dagens fotboll. Det är till och med så illa att de är på väg att helt dö ut. Sportbladets Lars Nylin försöker reda ut varför det har blivit så. "Alla vi som vägrar tro att trotjänarna är en utdöd art är antagligen mycket naiva", skriver han bland annat.

Lars Nylin