Sverige - en stor friidrottsnation?

Jenny Lindahl Persson om vår vilja att sätta Sverige på kartan

SPORTBLADET

Alla talar om svensk friidrott. I Sverige i alla fall. För det är inte precis som att våra svenska storstjärnor är vida omtalade och beundrade runt om i världen. Inte ens DN-galan skrivs det om. Utom den gången Wilson Kipketer tangerade Sebastian Coes världsrekord. Men det handlade ju inte om svensk friidrott.

Men hemma i Sverige är vi för ovanlighetens skull så glada inför VM för att vi kanske, kanske, kan ta några medaljer, att vi riktigt känner oss som en stor friidrottsnation. Är vi det då?

Svenskar, till skillnad från exempelvis norrmän, är trots allt ganska modesta när det gäller att framhäva det egna landets idrottare. Visst blir vi lite sura om utlänningar vi möter inte har hört talas ens om Björn Borg, men på det hela taget är vi rätt anspråkslösa.

Vi är mer storsinta vinnare...

För övrigt var det för mig som tycker att golf är en fånig sport rätt så irriterande när jag i Los Angeles förra sommaren uppdagade, att döma av de jag pratade med, att Jesper Parnevik tycks vara den kändaste svensken.

En golfare! Obildade stackare, tänker man då. De vet ju inte ens att Peter Forsberg är svensk och inte amerikan, eller att Saab inte är en jättecool sportbil.

Trots vår blygsamhet, och trots inställningen att "det viktiga är ju att delta", så kan vi svenskar närmast jämföra känslan varje gång någon från vårt land tar sig till finalen i vilken som helst friidrottsgren med någon av livets höjdpunkter.

Det handlar förmodligen om vår vilja att sätta Sverige på kartan, och visa dem alla att vi är här, och vi är att räkna med. Vi må vara tystlåtna och neutrala, och inte göra mycket väsen av oss.

Men under ytan på varje svensk döljer sig en viljestark och kraftfull atlet, ungefär.

Däremot blir vi inte dryga och outhärdliga, som de tidigare nämnda norrmännen, som springer runt och gapar Norge är bäst och "seiern är vår" samt gärna påpekar hur mycket sämre det gick för Sverige.

Själva är vi mer storsinta vinnare. När någon i Sveriges färger tar medalj i ett friidrotts-VM eller OS, så känner vi alla främst att Sverige är en stor friidrottsnation, och att det är vikigt att vara just det. Borde vi inte istället dra slutsatser av att det händer relativt sällan?

Ludmila upprättade hedern

Och därav förstå att Sverige är en verkligt medelmåttig aktör på arenorna? Det ju ingen annan som verkar bry sig om de svenska insatserna, även om vi kommer ända till semifinalen.

Men betänk då hur få det faktiskt bor i Sverige, och hur lite resurser som satsas på att få fram bra elitidrottare. Med tanke på det är vi storartade.

I många länder pressas unga talanger mycket hårt, och plockas ut för särskild träning redan tidigt.

I Sverige får man kämpa på själv, och bli riktigt bra mest av egen kraft. Särskilt, som jag påpekat i tidigare krönikor, om man pysslar med damidrott och inte "riktig" idrott.

Intressant är kanske också att den allra största stjärnan i modern tid, Ludmila Engquist, faktiskt inte kommer från Sverige, även om man skulle önska det för vår egen äras skull. Nu får vi istället vara ärade för att hon ville tävla för oss.

Hon upprättade vår heder, och skapade en förebild för många. Det som skiljer henne från andra, den järnhårda viljan, gör henne till en med svenska mått mätt ojämförlig kämpe. Och varför skulle inte fler kunna kämpa lika hårt?

Det verkar som om de har börjat. Utfallet får vi se i VM.