"Detta är som livet på något sätt"

Ingrid, 73, samlar sin familj på femdagars: Det är som julafton

SPORTBLADET

MÄRSTA

Det klassas inte som en drog.

Men det är beroendeframkallande.

Har man en gång börjat med O-ringen så är man fast.

Ingrid Rönnestrand, 73, springer sin 25:e femdagars med familjen.

- Det är som julafton, säger hon.

FEMDAGARS - EN FAMILJEFEST Ingrid Rönnestrand gör i år sitt 25:e femdagars. Och varje år samlas hela familjen på tävlingen. I år springer hon tillsammans med sina fyra barn och tio barnbarn (några av dem saknas på bilden).
Foto: JOhannna PETTERSSON
FEMDAGARS - EN FAMILJEFEST Ingrid Rönnestrand gör i år sitt 25:e femdagars. Och varje år samlas hela familjen på tävlingen. I år springer hon tillsammans med sina fyra barn och tio barnbarn (några av dem saknas på bilden).

En blöt handduk är slängd över en cykel framför husvagnen.

Böckerna "Kulla-Gulla" och "Vattenmelonen" ligger på luftmadrassen som är utdragen i solen. Kläder med nummerlappar och skor hänger på tork på en provisorisk tvättlina.

Allt är precis som det ska.

O-ringen är sig likt.

Men ändå inte.

- Första gången jag var med 1973 i Rättvik, var det nästan ingen som hade husvagn, berättar numera motionären Ingrid, 73, från Strömsund.

Förr var det ingen klubb-lottning.

Toaletterna var bara ett par tunnor.

Och det var egna bilar och inte gemensamma bussar till etapperna.

- Då satt man på parkeringsplatserna och väntade länge, länge för att komma ut. Om man över huvud taget lyckades hitta bilen"

Det orangebruna tältet har hängt med på många orienteringsäventyr.

- Det här är livet på något sätt, säger Ingrid som tävlar i damer 65-motion.

Som vanligt är hon på femdagars med sina fyra barn och tio barnbarn.

Alla tävlar.

Bor ute i "förorten"

- Man har vuxit upp med det här. Vi tänkte ett år att vi skulle strunta i det, men det gick bara inte, säger Lars som är gift med Ingrids dotter Eva.

Veteranen Ingrid nickar instämmande och fyller i:

- Det är som julafton.

I år har familjen Rönnestrand haft otur. De har hamnat i O-ringens förort, två kilometer från centralorten.

Men så är det och det går inte att påverka var man hamnar.

Dottern Eva har varit med sin mamma på O-ringen med sina syskon sedan hon var 15 år.

Hon känner igen många familjer från den tiden.

- De som vi tävlade mot då är här med sina barn nu. Det är samma människor varje år.

"Det var värst förra året"

Eva och Lars har fyra barn; Kristin, 17, Marie, 15, Erik, 14, Anders, 12.

De är uppvuxna med O-ringen och började med inskolningsklassen vid 6-8 års ålder.

- Då springer man med bakom, säger Eva som kom ihåg att det gick att lämna bort Kristin på barnpassning när hon bara var fyra månader.

Nu för tiden är åldersgränsen högre.

Familjen Rönnestrand som är trogen O-ringen, berättar att det inte alltid är en dans på rosor. Inte när det spöregnar i alla fall.

- Förra året var värst. Det var gegga upp till midjan och stövlar hela dagarna som gällde, berättar Lars.

- Ja, man fick sätta på sig blöta kläder varje dag, eftersom de inte hann torka, säger Eva.

Men i år tittar solen fram.

Deltagarantalet har sjunkit, men det är ändå årets höjdpunkt för många orienterare och även den som inte sysslar med orientering annars.

- Det är ingen publiksport, men familjefest, säger Ingrid som har kommit runt alla år utom en gång.

Efter att O-ringen är slut i år kommer hon att ha sprungit 125 etapper.

De andra i familjen ligger i lä.

Men de ser fram emot det lika mycket varje år i alla fall.

Sofie Sjöstedt