Alla fåniga inslag sänker simsporten

SPORTBLADET

Nu har vi äntligen kommit in på de grenar i sim-VM som går ut på att man skall prestera något begripligt. Det vill säga simning. Det började dock olycksbådande. Konstsim solo, konstsim par och konstsim lag. Det är ju lite som skämtsporter.

Efter att ha följt några av tv-sändningarna är jag ganska säker. Konstsim är inte en riktig sport, oavsett hur skickliga utövarna eller hur imponerande prestationerna är. Det räcker inte som kriterier för sport. Då skulle även hög trapets och andra cirkusnummer räknas dit.

Nu tänker alla konstsimutövare att det där, det säger hon bara för att hon inte förstår. Det är möjligt. Jag har själv provat på både konstsim, simhopp och vanlig hederlig simning, och tycker att det är rätt kul alltihop, även om simhopp är ruggigt svårt. Men det hör inte hit. Simningens värde devalveras genom fåniga inslag.

Varför simma extra krångligt?

Redan den ordinarie simningen har grenar som rör sig i gränslandet.

Man skulle kunna gå så långt som att sätta gränsen vid fjärilsim, och rent av ryggsim. Det är ju lite onödigt att simma extra krångligt, och därmed långsammare. Men det kan väl ändå accepteras, som en extra svårighetsgrad.

Det kanske kan jämföras med häcklöpning. I själva verket skulle man i stället kunna jämföra med någonting som 100 meter utan att röra armarna (vad skulle världsrekordet ligga på, någonstans mellan 13,80 och 15,10?).

Ett annat problem med simning är att det är så många olika delgrenar.

Betänk ett ögonblick att man skulle ha lika många delgrenar i andra sporter.

Då skulle friidrotten bli rörig

Enkilos-, tvåkilos- och tiopundskula, stav med fyra, tio, femtio eller hundra meters ansats, eller stav på två fyra eller sex meter och så vidare.

Det skulle göra friidrott väldigt rörigt. Simning är knivigt, med alla olika möjligheter till medaljer. Inte nog med att man har fyra simstilar plus medley, dessutom en aldrig sinande mängd distanser, och framför allt det fåniga påfundet med lång- och kortbana, som gör att man måste ha olika VM och EM. Ovanpå allt detta skall vi alltså lägga konstsim.

Australiskan Annette Kellerman anses ha genomfört en första konstsimning när hon uppträdde med en vattenbalett i New York 1907. Kay Curtis tog vid, och började experimentera med undervattenssimning 1915.

Därefter drev hon igenom att det skulle införas i skolgymnastiken. Curtis bildade en vattenbalettgrupp i Chicago 1923. Hon utvecklade ett regelsystem för tävling, baserat på regler och poängsättning i gymnastik, konståkning och simhopp.

Och nu har vi det i OS, och sim-VM. Mest på grund av dess popularitet som hobby bland unga tjejer i USA, som följd av Esther Williams-filmer.

Förutom att det är relativt vaga grunder att bygga en sport på, så är det största problemet med konstsim att det ser rätt dumt ut. En sak i tv-produktioner med Williams, men i verkligheten är det fråga om stelt leende damer med näsklämma som sprattlar och skvätter i olika svårighetsgrader. Fulare än dans och larvigare än sport.

Rensa, så det blir intressant

Frågan är om inte simning som sport, och inte minst som publiksport, skulle tjäna på att rensa lite i floran, och renodla tävlingsmomenten. Det skulle göra att grenarna, mästerskapen och tävlingarna kändes viktigare, och publiken skulle erbjudas ett större mått av spänning. Det är inte utsikten för mängder av olika medaljer som gör att svenskarnas insatser är spännande att följa, utan om de klarar av att slå världseliten eller inte.

Jenny Lindahl Persson är 28 år, från Stockholm, och var tidigare ordförande i Ung vänster. Hon skriver i Sportbladet varje fredag.