Mormonerna förlåter inte...

SPORTBLADET

SALT LAKE CITY

Det är stort att vinna.

Men ännu större att förlåta.

OS gick till Salt Lake City men de som fixade festen får inte vara med.

Jag vet inte vad Gud tycker om mutor.

Jag vet däremot att han gillar Donny och Marie Osmond. De är kristna, de är mormoner och det är Salt Lake Citys mest kända barn. De bor här än, intygar folk jag pratar med och de har varsin låt med på den officiella cd:n med OS-låtar.

Maries låt heter "From Gods arms, to my arms, to yours". Donnys låt heter "My love is a fire" och det låter ju inte så pjåkigt. Men alla vi som minns hur söta Donny fick flickor att gråta av kärlek nån gång för 27 år sen - han var den tidens Britney Spears, men Donny var ä n n u mera oskuld än Britney - vet hur mycket hormoner den titeln kan riva upp hos en hel generation som just nu är i klimakterieåldern.

Låten är, kan jag meddela, inte bra.

Donny låter som en Rick Astley som kommit i puberteten.

Han sätter väl mer mormoner än hormoner i rörelse numera, om man säger så.

Men Donny och Marie är fina människor, säger min tobakshandlare. De är kristna och mormoner och på nåt sätt finns det väl en linje i att jag lämnade Sverige just när Herreys - världens mest kända mormoner i Sverige - gjorde come back och hamnar här där 73 procent är djupt troende mormoner som varje dar klär sig i kroppsstrumpor och drar ut på missionsresor.

Mormonerna kämpade för att få OS till stan, trots att de visste att det skulle komma in en massa ogudliga och v ä r l d s l i g a människor och nu är de en smula sura över att det delas ut tusentals kondomer till idrottarna för att inte tala om de 250 000 små trevliga "Säkert sex kit" som publiken får.

Att idrottarna ägnar sig åt sex som vilka kaniner som helst efter tävlingarna är kanske inte mycket att gnälla på. De är ju trots allt vältränade människor i märkesoveraller så varför skulle de inte få tillgång till hormoner i rörelse.

Men att publiken behöver sex-kit upprör folk här lika mycket som det förvånar oss inresta. Här är ju så kallt så att det finns betydligt mer angelägna skyddsmedel att efterfråga.

Men jag kanske är för gammal för att förstå sånt, vad vet jag.

Däremot vet jag att det svider en smula när beskedet kommit att gamla trotjänarna i mut och fjäsk-kampanjen som gav Salt Lake City spelen en gång i tiden inte får vara med när det börjar på fredag.

Dave Johnson som ledde kampanjen får ingen ackreditering. Men Internationella ishockeyförbundet förbarmade sig över honom. Rickard Fagerlunds grabbar vet att uppskatta gamla vänner och mutkolvar.

- De har varit mycket goda vänner till oss under en svår tid, sa Johnson och det lät väl som en normal maffiavokabulär.

Men det ändå tveksamt om han släpps in. För stan är det svårt att förlåta. Johnson och de andra drog ner Salt Lake-kampanjen, stan och mormonerna i smutsen och det var för mycket Sodom och Gomorra för att passa riktigt. Dessutom var han ingen riktig mormon, muttrar de.

Men andra vill förlåta och tycker att en hjälte är en hjälte; det är större att vinna än att kämpa väl.

Höjden av förödmjukelse blev det när den nya kampanjgeneralen bjöd in Johnson och hans gamla mutkompisar till invigningen -men bara till genrepet.

De tackade nej.

De bjöd på fest men fick inte komma själva.

De lär inte ha förlåtit än. De heller.