"Frågan är inte OM man kommer se några isberg utan hur många 100 isberg kommer man att se"

Klabbe Nylöf från ASSA ABLOY i Volvo Ocean Race skriver exklusivt för aftonbladet.se

SPORTBLADET
Klabbe Nylöf.
Klabbe Nylöf.

ASSA ABLOY i isbergsallén. Det är så vi har seglat de sista 3000 sjömilen.

Frågan man brukar ställa sig när man ska ner i Södra Oceanen är OM man

kommer se några isberg. Efter den här resan är det dags att omformulera sig: hur många 100 isberg kommer man att se? Tidigare var det med hjärtat i

halsgroppen som man siktade isberg, men med de nya erfarenheterna handlar

det snarare om att prata storlek, form ålder osv. Med isberg kommer också de

små hemska isflaken. Det är små bitar, typ Volvo V70-storlek, som flyter

runt ofta på läsidan av berget, men de kan dyka upp lite var stans. Dessa

har vi fått väja för, som i en OS-bana i slalom.

Under ett par tillfällen har vi varit mycket nära att krocka med is men med mycket tur och lite skicklighet har det gått vägen. Det brukar också slumpa sig så att på natten ser man flest isberg. Inte visuellt men på radarn.

Radarvakt är ett måste. 0ch med guidning av den som är radarvakt, så glider man förbi 10-15 stycken varje natt. De är i varierande storlek, allt från

Stureplansstorlek till hötorgsskrapor. Det högsta vi sett var cirka 100-150 meter! I ett grönblått ser man isbergen svagt sken swischa förbi i natten.

Vi brukar ofta prata om ‰Murphy‚s lag‰ ombord. Det är det som gäller i Södra Oceanen när man seglar som fortast i 25 sekundmeter vind, med ett rev i storen, lilla stagseglet och en mindre spinnaker, i farter kring 20-25 knop med toppar upp till 38,4 knop! Det är nytt rekord för båten. Det är i dessa farter som det också är som mest isberg. Det skapar sjukligt mycket adrenalin. Vi brukar normalt inte ha svårt att somna när vi väl kommer till kojjen, men den här resan har varit helt tvärt om. Man har inte kunnat somna på grund av att varvräknaren står på rött.

Vi är just nu på väg att passera ut ur det området runt Sydpolen som är betäckt med isberg. Det är med stor glädje och lättnad. Vi sörjer däremot att SEB har tappat masten under natten. Vi lider med dem ombord. Det var nära att vi för ett par dygn sedan hade en liknande incident men vi klarade oss med masten i sin rätta position. Det som hände var att en viktig del av backstaget, som håller masten bakåt i båten, gick sönder med ett pang! Som tur var hade vi en säkerhetsstropp som tog belastingen och räddade denna situation från katastrof.

Man börjar att så smått längta efter att få runda Kap Horn, cirka 900 sjömil kvar. Sedan vänder vi nosen norrut och seglar mot varmare breddgrader. Det har varit en extremt kall etapp med mycket snö och hagel. Det har varit tillfällen då snön har yrt runt ,som en riktig toppvinter hemma i Sverige.

Vi är alla bra slut nu och det får vara nog med Södra Oceanen på ett tag.

Det närmsta jag kommer att vara de här vattnen igen, är det vigvatten som jag tänker ta med mig från Kap Horn för framtida juniorer.

Simma lugnt!

Klabbe