Tjejer - nu vill vi se er le igen

Lasse Anrell: Våra mest älskade - nu ska de avsluta med OS-guld

1 av 2 | Foto: PETER KJELLERÅS
SEGERSMILE 1? Magdalena Forsberg kan ta sitt första och efterlängtade OS-guld när skidskyttets 15 kilometerslopp avgörs i kväll.
SPORTBLADET

SNOWBASIN

De är Sveriges två största idrottskvinnor genom tiderna.

De är Sveriges mest älskade leenden.

Men det har inte varit så glada miner på senaste tiden för Pernilla Wiberg och Magdalena Forsberg.

I kväll vill vi se de där leendena igen, tjejer...

Det är showdown i Klippiga bergen.

Början på slutet för Pernilla Wiberg och Magdalena Forsberg.

Början på slutet för två av de kvinnor svenska folket lärt sig älska mest under en lång, lång följd av år. OS i Salt Lake City har sedan länge varit det stora slutmålet för båda. Och i dag är det början på slutet.

Tv sänder och först ut är Pernilla vars störtlopp startar 18.00. Det går fort. Knappa två minuter. 1.40 i går. Sen är det över. Minsta misstag kan vara livsfarligt.

En timme senare startar Magdalena Forsbergs 15 km skidskytte. Det går långsammare, men en blinkning eller en darrande hand kan göra att det är över även där. I Nagano var det tre bommar vid en skjutning som gjorde att festen var över för Magda.

Små marginaler.

Det är en sportklyscha men i kväll stämmer det verkligen.

Populära tjejer

Det här handlar om två kvinnor som hamnar i topp på alla popularitetsomröstningar. Där finns ingen tvekan.

Två kvinnor som definitivt har medaljchans.

En del skulle nog säga att Pernilla har medaljchans, ännu fler skulle nog säga att Magdalena har guldchans och dårar skulle säga att Magdalena definitivt t a r sitt efterlängtade guld i dag.

Men vem vill vara dåre?

För det är ju OS och så mycket kan hända innan guldet är i hamn.

Pernilla Wiberg kommer smygande nu i OS. Det påminner lite om Nagano. Hon förbättrade sin tid markant - nästan sensationellt - på andra träningen i går och i morgon ska snön vara ännu mera pressad och isig och det gynnar Pernilla. Om jag säger att hon var fylld av ett nytt självförtroende i går efter loppet ljuger jag inte.

- Ni vet vad som gäller, sa hon. Hon log. Det var det där leendet.

Vi gör det. Vi vet vad som gäller. Det är medalj. Guld.

Det finns två fascinerande synvillor när det gäller störtlopp och skidskytte.

Särskilt störtlopp ser totalt annorlunda ut i tv än i verkligheten. Det som i tv ser ganska trevligt ut ser i verklighet fullständigt livsfarligt ut.

Det som i tv ser ut som en trevlig åkstund i solen är i själva verket - vad gäller lutningen - mera likt att handlöst kasta sig utför ett sopnedkast.

Det gjorde Pernilla i går.

Hon överlevde.

Det ska Pernilla göra i dag.

Skidskyttet har en synvilla

Jag såg henne träna i Snowbasin i går och det var samma chock som vanligt; hopp på 30 meter, hastigheter runt 125 km/tim, kolsvart pist och bara att åka banan u t a n att plogköra sig ner är ett under av mod.

Dä ä int bar å åk.

Dä är snarare bar å överlev.

Till och med föråkare som tar det väldigt lugnt hade problem med banan i går och kraschade.

Även skidskyttet har en synvilla. Det är längre mellan skyttet och tavlan än det verkar i tv. Jag har varit i Soldiers Hollow och tittat på banan och skyttarna missar förbluffande ofta, även om de inte kommer från en skidrunda.

Även om pulsen inte är på tävlingsnivå och händerna darrar av det.

Skyttet är svårt.

Även utan skidor.

Det finns några likheter och skillnader mellan Pillan och Magdalena.

I Nagano var Magdalena ett av våra stora medaljhopp, kanske det största bredvid hockeylaget.

Jag minns den tidiga morgonen vid Nozawa Onsen där Magdalena skulle skjuta sig upp i topp på 15 km - men missade. Tre bommar, kanske nervdaller, kanske fel uppladdning. Magdalena log sitt lite sneda leende och det var inte som om världen föll ner och krossade henne utan man kunde redan då se att livet skulle gå vidare.

Jag tror att vi i media och svenska folket var mera besvikna än Magda.

7,5 km floppade också och ett medaljhopp var förbrukat.

Det sneda leendet är bra

Det sneda leendet är bra, det också. Det är talande. Livet går vidare. Ett nederlag är inte allt. Jag pratar med utländska kollegor här och de är fullständigt besegrade av det där sneda leendet.

Men det är det där smittande segerleendet vi vill se. Det har de inte sett här i USA än och jag kan bara ana vad de kommer att säga när de sett det.

Pernilla Wibergs Nagano var annorlunda.

Hennes säsong inför OS var kantad av skador. Ett ledband och ett revben - det var såna saker som gjorde att vi räknade bort Pernilla som en allvarlig konkurrent om medaljerna.

Vi räknade fel.

Alla räknade fel.

I det tekniskt mycket svåra störtloppet blev hon tvåa och jag minns att vi sa att Pillan räddade vår ära den gången med det silvret.

Det är en Pillan-specialitet.

Pillan hade räddat svensk ära tidigare.

I Albertville tog hon guld i storslalom. Jag stod nere i backen vid hockeyarenan i Maribel tillsammans med en sanslöst jublande kung Carl Gustaf och en nästan lika jublande drottning Silvia.

(Silvia var nog förresten lite lugnare när jag tänker efter. Hennes mest sanslösa jublande kom snarare vid hockeyn när Sverige och USA möttes i en brutal match.)

Men Pernilla har burit våra svenska förhoppningar förr.

Och i Lillehammer tog hon guldet i kombination. Det var enda guldet bredvid hockeyns klassiska.

Pernilla bäst när det gäller.

Magdalena bäst... ja, när då?

Hon var nästan oslagbar i början av säsongen. Men när OS kommit allt närmare har hon blivit sämre samtidigt som norskan Liv-Grete Skjelbreid-Poirée blivit bättre. Tre raka segrar i världscupen. Och eftersom till och med gamla avlagda norska utvikningsbrudar kan vinna guld här så får vi nog ha sansade förväntningar. I VM vann Magda före norskan. Men nu är det OS så...

Get your guns, girls

Showdown i kväll, alltså. Dags att visa vapnen.

Normalt har man en chans - sen är det över.

Men i kväll har vi två chanser.

Get your guns, girls.

Händelserna vi minns bäst från Magdas karriär

Händelserna vi minns bäst från Pillans karriär

Lasse Anrell