OS är en politisk show för USA – men i Kabul får man drömma om festen

SPORTBLADET

Så har den då börjat snurra igen, den där oemotståndliga, outhärdliga karusellen som kallas OS. Jag älskar de Coubertins ord om att det viktiga är att delta, inte att vinna, och idén att idrott leder till fred och närmar världens folk. Men inför OS i Salt Lake City känns det viktigare än någonsin att hålla huvudet kallt och tänka igenom vad det egentligen är man ser.

Är detta en hyllning till idrotten eller till Amerika? Är detta en jättelik idrottstävling eller en mastodontisk militärövning? Är Kofi Annan FN:s generalsekreterare eller den internationella idrottsvärldens överstepräst?

Här bara kryllar det av symboler, signaler och tecken som inte har ett dugg med sport att göra. I tidigare årgångar har idrotten ibland kommit i skymundan för kommersiella intressen. Den här gången är det politiken som kommer i främsta rummet.

USA använder vinter-OS för att hedra sina offer, för att lyfta moralen med symboliska segrar och för att visa världen att de förenta staterna är starkare än någonsin. Det är det ofrånkomliga budskapet som miljardpubliken mer eller mindre medvetet får i sig tillsammans med tävlingsresultat och popcorn.

77 nationer deltar den här gången, fem fler än i Nagano. Vinter-OS osynliga huvudrollsinnehavare, Afghanistan, är naturligtvis utesluten. Kriget pågår faktiskt fortfarande, men det är dubbelt så många amerikanska soldater i Salt Lake City som i Kabul läser jag i en tidning. Undrar hur lång tid det kommer att ta tills Afghanistan anses tillräckligt pålitligt för att få vara med i den stora, lyckliga, olympiska familjen.

Idrotten börjar leva igen

Ironiskt nog syns nu de första tecknen på idrottsliv igen bland ruinerna i Kabul och Kandahar. I morgon, medan världens ögon är riktade på isprinsessor och snökungar i mormonernas paradis, spelas det match på Ghazi-stadion i Kabul. Ett nyfött darrigt afghanskt fotbollslandslag möter Europa, elva militärer från olika länder ur de fredsbevarande trupperna.

Bollen kommer att studsa över de dystra fläckarna som sitter kvar i gruset efter alla avrättningar. En god vän som arbetar med utvecklingsprojekt i Tredje Världen, berättade nyligen den sorglustiga historien om hur representanter för talibanernas regering hade reagerat på biståndsorganisationernas protester mot avrättningarna på stadion. "Vad skulle ni ge oss en sportanläggning för? Det var ju en avrättningsplats vi ville ha". Nu används stadion lyckligtvis till idrottstävlingar igen. Vem som vinner eller förlorar i morgon är fullständigt ointressant. Kanske blir spelarna i lagen vänner, trots alla skillnader, hinder och barriärer.

Här skulle De Coubertin trivas.

Det är en italiensk journalist som berättar om den förestående matchen i Kabul och om den sönderslagna afghanska sportvärldens drömmar och förhoppningar. Under talibanernas regim flydde de flesta idrottsmän till Pakistan och den afghanska olympiska kommittén var tvungen att gå under jorden. Allt som allt anses Afghanistan ha drygt 800 utövare på medelhög och hög nivå, men idrottsrörelsen är krossad.

Ingen skillnad mellan Kabul och SLC

Nu börjar en viss aktivitet komma igång. Tränare för sportgrenar som talibanerna förbjöd, bryter upp låsen på sina igenbommade lokaler, målar de flagnande väggarna och kör i gång verksamheten. En sann idealist har börjar träna några flickor i basket, i hopp om att forma ett blivande landslag.

Han som en gång ansvarade för afghansk brottning säger i en tidningsintervju att han drömmer om OS i Aten. Och en man som beslutat låta den olympiska kommittén återuppstå, har börjat skriva brev till sina kollegor i andra länder i hopp om hjälp och stöd. Om någon svarade skulle det vara ett erkännande för civilbefolkningen. Hittills har ingen hört av sig och det har väl sina skäl. Det är fortfarande krig i Afghanistan, framtiden är oviss och idrott och politik är så hårt sammanvävda att det inte går att skilja det ena från det andra.

I det avseendet är det ingen skillnad mellan Kabul och Salt Lake City.