Framgångsrik – då blir du misstrodd

SPORTBLADET

Den har smugit sig på oss. Sakta men säkert. De brukar göra det, de där sakerna som är av ondo, men som ingen lägger märke till förrän den dag det redan gått för långt.

Svenskarna är numer ett folk fyllt av misstro.

Tyvärr har vi alltför många gånger fått bekräftat att misstron också är befogad. Och vanans makt är stor, därför är det väl lika bra att vara skeptisk från början? Hänger ni med?

Det handlar inte om nån Jante eller svensk avundsjuka längre.

Nej, det nya är istället att tvivla på godhet i kombination med framgång. Vinner någon fyra Grammisar kan man utgå från att något av de stora, stora skivbolagen fått vara med och bestämma. Är man en av Europas största företagsledare har man med största sannolikhet en pervers pension undertecknad med den egna namnteckningen. Har Fröken Sverige ett bystmått som mäter dubbla midjemåttet bör det betyda att det finns annat än fettkörtlar i BH:n. Är man en snabbt klättrande politiker som efter varje val befäster sin position i toppen har man med säkerhet också fifflat med kontokort och reseräkningar. Är man en beundrad motorjournalist så tjyvkör man såklart de värsta bilarna även när man är ledig. Och vinner man ett skidlopp med två minuters marginal, ja då jävlar äter man något annat än fibrer till frukost.

Det finns inga riktiga hjältar och hjältinnor längre. För i slutänden visar det sig ju att de allra flesta har en smärre rävlya bakom örat och under glorian. Alla har sina kors att bära.

Mest livsduglig segrar

I varje solskenshistoria ligger en hund begraven. De snälla människorna kommer till himmelen men de andra kan komma hur långt som helst. Punkt slut.

Darwin pratade redan på 1800-talets början om ”the survival of the fittest”, det naturliga urvalet ni vet. Den som är bäst anpassad för nuet är dessutom mest livsduglig i sin miljö. Den överför sina anlag till en ny generation.

Den segrar.

För att anpassa sig till den tid vi lever i just nu, bör man uppenbarligen använda de moderna knep som finns.

Tillåtet eller inte – den som är bäst på att dölja metoderna är likväl den mest livsduglige. Vi lever i det tjugonde århundradet då de tio budorden utökats med det elfte; Var och en är sig själv allra närmast.

De riktiga hjältarna och hjältinnorna vinner inte längre. De blir förkylda och de får bendarr. De kämpar för sitt liv när det verkligen gäller, men de får snällt nöja sig med ett brons.

Om inte Gud eller Ödet just den dagen engagerar sig i eländet och ser till att alla konkurrenter helt sonika ramlar av banan. Så att han med 111 stygn i benet och stödkrage i nacken får vinna landets första Guld.

Någonsin.

Det går för bra

Just nu är det därför lite halvläskigt att följa det omisskännliga flytet i ishockeyn. Hur kan de vara i sån torpedform – egentligen?

Anrell skrev det så riktigt i sin krönika i går, ”vi har bara en sak att oroa oss för vad gäller Tre Kronor just nu, och det är att saker går för enkelt och för bra”.

Percy kunde inte sagt det bättre själv.