Tre timmars ös - i hundra knyck

Sportbladet hälsade på Radiosporten en helt vanlig vardagkväll i studio 14 - och kom till ett kaos av måljinglar, musik och röster

1 av 4 | Foto: ROGER SCHEDERIN
HAR KOLL I KAOSET Radiosportens programledare Robert Tennisberg har koll i studion. I tre timmar leder han sändningen från studio 14.
SPORTBLADET

RADIOHUSET, STOCKHOLM

Du leds in i ett rum nån kallar Studio 14, sätts på en stol, greppar ett par stora svarta hörlurar - och vaknar upp i en helt ny värld.

I ett kaos.

Som stavas Radiosporten.

- Nu jäklar kör vi, säger program-ledaren Robert Tennisberg, ler, sveper en klunk vatten och får grönt ljus rätt ut i etern.

Välkommen till direktsändning.

Välkommen till tre timmars ös i hundra knyck, med full gas, helt utan säkerhetsbälten.

Välkommen till en helt vanlig dag på en arbetsplats som blivit en institution i svensk sportjournalistik.

D et har varit en dag med överlämningsmöten, uppläggssnack, reporteravstämningar, och telegramkollar, som blivit en eftermiddag med nya överlämningar, nya uppläggssnack, fler avstämningar, ytterligare telegramkollar - som blivit kväll, 18.50, som förvandlats till tretton minuter före sändning, en tom korridor...och en skrivare utan papper.

- Är det sant!!! Inte nu...skriker Robert Tennisberg. Var finns det papper?

En på ytan ganska lugn och avslappnad dag på redaktionen börjar få puls, nerv, jävlaranamma-känsla, och plötsligt kan ett enkelt pappersbyte i en skrivare bli till radio, till referat.

- Papper, Robban letar efter papper, Robban hittar papper, sätter i papper, får manus, tar manus, går mot studion...

Det är tretton minuter till showtime och efter att ha ökat steglängden genom korridorer, småsprungit över gångbroar, och passerat larmlåsta-dörrar sitter man plötsligt där, med lurar på, tekniker bakom glas framför sig, skrikande neontidssiffror högt i taket, med en jättemikrofon centimetern framför munnen.

Allt man tänker på är att hålla tyst, att vara alldeles jäkla knäpptyst.

- Hör du något, undrar Tennisberg som i en dimma, på avstånd, och man nickar - för visst sjuttsingen hör man något....det är röster överallt, en Jurefalk i Karlstad, en Enarsson i Göteborg, en Wahlman i Gävle, en Strandberg i Stockholm...

- Nu har du samma ljud som jag i öronen, säger Tennisberg.

- Va?

- Du har samma ljud som jag i öronen! Det vänstra kommer att vara det som ligger ute, alltså själva sändningen. Det högra är arenorna.

- Det högra var vad...?

- Du märker. Välkommen Enarsson, hör du mig...jag tänkte öppna så här i dag...

Det är torsdag, vankas full elitserieomgång i hockey, sex arenor, massor av streckdramatik. Plus att handbolls-EM rullar med Bengans heta boys, saltat med Anja och Ylva och alpintjejerna i världscupen, från Åre, allt samtidigt, förstås.

Mats Strandberg, 55, sitter på Hovet och ser kanske sin miljonte hockeymatch, Djurgården-Timrå. Han säger att just en sån här kväll är radion som bäst.

- För mig handlar Radiosportens själ om att bevaka evenemang, att vara på plats när och där det händer. Det litar folk på att vi gör och det är ett arv vi måste förvalta.

Arvet kommer från Jerring, från Hyland.

Eller Gud - som Hyland ibland kallades.

Radioikonen var den som alla ville bli, den som alla härmade, Mats Strandberg också.

- Jag kommer ihåg mitt första inslag, sommaren 1964, jag var 17 år och fick bevaka VM i casting. Det kastades prick på bojar som låg i vattnet nedanför Fiskartorpet i Stockholm. Uffe Jansson vann och blev världsmästare - det var min första intervju. Jag minns att jag härmade Hyland något fruktansvärt...när man lyssnar på det i efterhand låter det rätt patetiskt, tillgjort. Fast då tyckte man inte att det var så tokigt.

"Strogge" berättar om en tid som för en ung generation känns avlägsen, fast alls inte glömd.

- Man lärde sig massor av Hyland. Han står ju staty här utanför huset, och vem annan gör det? Inte ens Bosse Holmström. Hyland kallades ju lite ironiskt för Gud. Nu har Gud ringt sa man...Han hade stora tankar om sig själv, men var även väldigt omtänksam och brydde sig om andra. Han kunde springa till apoteket och köpa huvudvärks-tabletter åt kollegor som mådde dåligt.

Den 8 mars 1925 ledde Sven Jerring det allra första direktsända sportradioreferatet - förstås från Mora, förstås om Vasaloppet.

Jerring och Hyland blev giganterna som satte ribban för dagens Sportextra.

- Hyland förmedlade en spänning genom sättet att prata. Engagemanget betyder otroligt mycket, det smittar av sig till lyssnarna. Det gäller att måla med stora penseldrag, med ordfärger. Hyland sa alltid "Läs böcker, läs böcker". Man skulle skaffa sig ett stort, brett ordförråd.

Strandberg har alltid älskat tennis och skickats jorden runt för att bevaka den störste, Björn Borg, och det haglar förstås av minnen, av historier som Strandberg berättar precis som i etern, med inlevelse, humor, med hjärta.

- Jag och Björn Hellberg följde ju Borg nästan överallt och vi kom bra överens med honom. Borg kunde vara vansinnigt besvärlig, en prinsessan på ärten, men vi behövde inte vara kontroversiella som tidningarna och retade inte Borg. Så i hans ögon blev man en hedersgubbe. Ibland gick det så lång att jag gjorde intervjuerna med honom som de andra journalisterna fick lyssna på. Så slapp Borg möta sina hatobjekt.

Fast även Strandberg höll på att hamna i frysboxen.

- Det här var US Open 1981 när Borg gick till final, men åkte mot McEnroe. Jag kom sent till en presskonferens när Borg hade lirat och då pratade han om treat, alltså om behandling för någonting - men jag missuppfattade det där och trodde att han pratade om threat, om ett hot. På något sätt fick jag in det i radion, att Borg var utsatt för mordhot. Genom en missuppfattning. Hans farsa i Södertälje hörde allt vet du, och sedan gjorde Borg fingret åt mig på parkeringsplatsen. Björn ville inte tända eld på den där högen, för det var en realitet för honom, han fick ju hot då. Jag fick skriva ett brev till hans hotell och be om ursäkt för missuppfattningen. Då var det nära att det skar sig...

Strandberg skrattar och ögonen ler, fulla av iver, för ytterligare uppdrag, nya matcher, ännu fler resor.

- Hur man behåller glädjen? Det är ett intresse man har. Inte en sjukdom kanske, men snudd på, ha, ha...

Neonsiffrorna lyser 19.02,30, i nåt av öronen hör man Ekot prata om bin Ladin och översvämningarna i Skåne, samtidigt sveper sekundprickarna mot sändning.

Tennisberg laddar för "löpet".

- Det är grymt viktigt tycker jag, själva presentationen av programmet, vad vi har att bjuda på. När jag skriver det vill jag helst inte bli störd och väl i etern måste texten sitta klockrent. När "Mucho Gusto" drar

i gång då är det allvar. Just den låten vi använder som vinjett är riktigt klassisk och betyder nåt i stil med mycket nöje - och det är just det man vill bjuda på.

Om löpet sitter?

Ingen aning.

De närmaste tre timmarna är ett skådespel, ett kaos, ett ogreppbart hokus pokus med röster, musik, order, trafikmeddelanden, tummar upp, tummar ned, jinglar hit, jinglar dit, vänster öra, höger öra....ord, ord, ord....

- Jag skjuter måljingel, sen till

Jurefalk.

- Hur går det för ryssarna, Pelle?

- Nu är det powerplay i Gävle, Robban.

- Tack.

- Då är återgången borta från Karlstad igen.

- 1-0 till Malmö, Riihijärvi.

- Tack.

- Ska jag nämna den där Christian Eklund som Djurgår"n värvat så det är gjort?

- Vem har mobilen på?

- Jäkligt rutinerat.

- Håll dig på halvminuten, Jonasson.

- Jag skjuter jingel och så till Wahlman. Bra Wahlman, håll i det där...men in med pucken då för i h-vete.

- Dahlberg, hur går det i Åre?

- Där skulle vi haft ett trafikmeddelande, men tydligen var inte trafikredaktionen riktigt vakna...

Det är röster, röster, röster - några pratar i etern, andra med Tennisberg, några med kontrollrummet, klockan tickar, sekunder räknas ned - och runt om i landet presenteras en perfekt sändning, som att läget är hur lugnt som helst.

Sugen på huvudvärk?

Sök till Radiosporten!

- I början kunde man vara uppriktigt skraj för såna här långsändningar, inte säker på om man skulle fixa det. Men man vänjer sig, lär sig att koppla av och i stället bara tycka att det är fruktansvärt roligt. Det kan säkert verka vara ett kaos, men det är ett ordnat kaos...eller ska i alla fall vara det, skrattar Tennisberg.

Stilarna för olika programledare är många - men grundtanken är att känslan ska styra.

- Det är bra att ha en grovskiss för hur man vill att programmet ska bli, men det går inte att planera allt. Du måste ta snabba beslut direkt i sändning när det händer saker runt om. Man vill ju alltid ligga ute på det ställe där det är som mest dramatiskt.

Jerring, Hyland, Sven "Plex" Pettersson, Lars-Gunnar Björklund, Åke Strömmer, Bosse Hansson, Tommy Engstrand, Lasse Kinch, Lasse Granqvist...listan på Sportradions kvalitetsmärken är redan väldigt lång.

Robert Tennisberg, 28, tillhör den nya generationen.

- Radiosporten har ett stort förtroende bland lyssnarna. Det känner man att man inte vill svika. Det finns mycket tradition i de här väggarna.

Prick 22.00 släcks den gröna lampan, Mucho Gusto ebbar ut, tretimmarssändningen är över, och Tennisberg andas ut.

- Ibland minns man knappt ett ord av vad man sagt, men jag tror att det blev ganska hyggligt i dag. Handbollen betydde ju inte så mycket för Sverige just den här kvällen, men berör många i alla fall. Samtidigt ville jag ge hockeyn och det alpina bra med utrymme...ja, jag vet inte.

Teknikern Staffan Jax gör tummen upp - det är beröm nog. Tennisberg skyndar sig - mot toaletten.

Precis som Jerring skulle ha gjort. Ikonens vishetsord lever kvar.

- En radioreporters främsta egenskaper? En stor blåsa. Och en tom termos...

Röster om Radiosporten

Anders Burström