Kristna Kappelin:

Då sker det som inte får ske.

SPORTBLADET

Ronaldo gråter med huvudet i händerna minuterna före den italienska ligafinalens slut. På Olympiastadion i Rom leder Lazio mot Inter med 4-2. Alla trodde att Inter skulle vinna sitt första "scudetto" på 13 år här, denna ödesdigra majsöndag. Men nederlaget är ett faktum.

Den sista gnuttan hopp har lämnat spelarna, klubbledningen och supportrarna. De svikna förhoppningarna ligger som ett blytäcke över stadion. Därinne råder en atmosfär som en uppsliten Interist med rätta kallar surrealistisk. Inter kom hit för att vinna. Tusentals förväntansfulla "tifosi" har följt med sitt hjärtas lag till Rom i buss, på tåg, med flyg. Och inte nog med det. Lazios fans har redan tidigare i veckan klart och tydligt deklarerat att de kommer att hålla på Inter, mot sitt eget lag, som de är besvikna på.

Inter har alltså hela den fullsatta Olympiastadion på sin sida. Kanske lurar det någon att tro att det ska bli en enkel match. Vad ingen tycks ha räknat med är Lazios reaktion på supportrarnas svek. När Karel Poborski förvandlar Inters ledning till oavgjort 2-2 i slutet av första halvlek, står det klart att Lazios spelare inte tänker ge upp kampen i första taget.

Och så händer det som inte får hända, men som är så typiskt Inter. Spelarna står inte pall för det psykologiska trycket. Laget är oigenkännligt, förlorat, liksom vilsegånget som Brasilien i VM-finalen mot Frankrike 1998.

Inters sorg och besvikelse

Kanske har Ronaldo en förfärlig känsla av déja-vu. Bilden av honom gråtande på bänken, är bilden av hela Inters sorg och besvikelse.

Men på Piazza San Carlo i Turin är det proppfullt av firande Juventus-fans. "Siamo noi, siamo noi, i campioni dell'Italia siamo noi" rungar det i arkaderna. Juventus har tagit sitt 26:e scudetto. Supportrarna strömmar till i tusental med halsdukar, flaggor och banderoller tills Juventus svartvita färger helt dominerar det kringbyggda torget. Det här är en elegant del av centrum, där det välklädda borgarskapet dricker aperitivo på de flotta caféerna en vanlig söndag.

Men detta är allt annat än en vanlig söndag. Juventus-folket har tagit över. Viva David Trézeguet, Alessandro Del Piero och Pavel Nedved. Viva Mr Antipatico, Juventus tränare Marcello Lippi, osympatisk som få, men med den avundsvärda egenskapen att aldrig ge upp. Fem söndagar före finalen låg Juventus sex poäng efter Inter.. Sedan dess har laget reducerat avståndet till en poäng. Det var ett segervisst Juventus som i går beträdde Udines fotbollsarena. Trézeguet lade mål efter en minut, Del Piero efter nio minuter. Därmed var matchen avgjord. Juves 2-0-ledningen i Udine måste ha känts som en dolkstöt i Inters omklädningsrum i pausen efter första halvlek i Rom.

Klubbledningen gav upp

Från Turin, där gårdagens tredje stora match utspelade sig, hördes däremot ingenting. 0-0 i halvlek mellan Torino och Roma. Om någon skulle utmana Inter, så inte såg det ut att bli romarna. Klubbledningen gav upp redan tidigare i veckan. Den som inte hade begripit det innan, förstod när det tillkännagavs att Francesco Totti stod över Romas finalmatch. Roma och dess supportrar förberedde sig mentalt på det som såg ut som en oundviklig tredjeplats.

Men även Romas onödigt negativa spådomar kom på skam denna märkliga italienska fotbollssöndag. När Antonio Cassano lade mål i 65:e minuten, åkte det arma Inter, som borde ha vunnit, ytterligare ett snäpp ner i listan. Cassano räddade situationen för Roma med Lazios hjälp. Det måste svida.

Juventus vann alltså ligan, Roma kom tvåa och Inter trea, tvärtemot alla antaganden. Var det bästa laget som vann? Inters tränare Hector Cuper håller av förklarliga skäl inte med om det. Kanske var det fotbollen som vann över alla försök att gå händelserna i förväg. Bra fotboll är oförutsägbar och spännande in i det sista. Precis som den nyss avslutade italienska ligasäsongen.