Tjejerna tar mer plats - och får äntligen göra det

SPORTBLADET

- Hörde du att tjejerna sålt 20 000 biljetter till Råsunda imorron?

Mannen på lunchrestaurangen tittade frågande på polaren som nickade glatt.

- Javisst, skitkul för dem, skitkul verkligen.

- Ähh, måste va nåt skumt. Sponsor- och gratisbiljetter, eller vad tror du?

Skulle inte tro det, grabben. Tjejerna tar allt mer utrymme och de flesta av oss låter dem äntligen göra det.

Nu för tiden är det ont om skickliga marknadsavdelningar. Handlar det om att förändra människors värderingar tar de flesta hjälp av en både stor och dyr reklambyrå. Fotbollförbundet tycks dock inte ha behövt det. Målet - att knäcka det svenska publikrekordet för damfotboll - är uppnått och passerat. Något som i sin tur visar att flera delmål klarats av på vägen.

Tjejfotboll är numera okej. Tjejer fixar både dribblingar och skott på mål.

Kan både spela boll - och se bra ut

Tjejer spelar bra och nu för tiden kan de dessutom se bra ut. Låter kanske självklart, men för de inblandade anar man ändå att resan varit lång. För tänk efter själva, hur har föreställningen om damfotboll sett ut sedan sporten slog igenom på 70-talet?

- Ja, herregud, säger väninnan.

- I radhusområdet där jag växte upp skilde sig fotbollstjejerna definitivt från mängden. De kunde ta sats och lägga en stenhård frispark, klart vi var jätterädda. Fotbollstjejerna var långa, stora och hade kort, strävt, brunt hår. Alla vi andra hade ju det där lintottiga tunna bomullshåret som barn hade då. Bara håret sa väl nåt om de olika karaktärerna.

Själv spelade jag i stadsdelens juniortjejliga under lagnamnet Ajax. Att vara elva flickor på plan blev ett för oss övermäktigt projekt.

Vi var ökända hos domarteamen. Vi bråkade, skrattade, gapade över hela planen, klöstes, pratade om annat, grät - ja till och med slogs ibland. Mitt under pågående match. "Ni är lite väl relationsbundna för att syssla med en lagsport", sa våra manliga ungdomsledare och himlade med ögonen. Vi förstod ingenting.

I dag förstår jag däremot att där vilade ytterligare en väl inarbetad föreställning. Om att tjejer ofta är relationsbundna varelser som kanske passar bättre i individuella grenar?

De slåss inte längre för jämlikhet

Där kan de ju hetsa upp sitt eget adrenalin utan negativ påverkan på medspelarna. Om de nu inte är starka och manhaftiga kvinnor förstås, i så fall kan det ju funka med fotboll.

Dagens fotbollstjejer kör sitt eget race. De slåss inte längre för jämlikhet enbart för sakens skull. De lägger inte mesta kraften på att försöka följa killarnas spelstil och teknik. Istället har de upptäckt hur mycket mer framgångsrik man blir av att koncentrera sig på sin grej och göra det bra. Tjejer spelar anfallsfotboll med många avslut och färre fula fällningar.

Tjejer spelar positiv fotboll och äntligen har publik, media och sponsorer upptäckt attraktionen med det.

Tina Nordlund är inte bara en förebild för unga fotbollstjejer, hon har dessutom banat väg för den positiva utvecklingen av damfotboll i stort.

Minns till exempel hennes charmiga skrevspark under Fotbollsgalan för två år sedan då hon torrt konstaterade att "det ju var roligt att vara med på tv för en gångs skull". Tina visade att det faktiskt är okej att gå upp på podiet och där gnälla om kvinnor som får för lite utrymme.

Ingen har kallat henne militant. Ingen har kallat henne rödstrumpa.

För Tina gör mål och hon spelar bra fotboll.

Visst har tjejerna fått draghjälp av den plats de fått i soffan hos Kronér, Luuk och Lantz. De har säkert tjänat på att de alla är fina att titta på.

Men först och främst har de vunnit på sina fina resultat i fotboll. Resultat som visar att de definitivt förtjänar att ta plats.

Det sistnämnda känns särskilt bra.