Tv-spel, 600 kr för ren dynga

SPORTBLADET

I sportvärlden uppstår då och då oförklarliga fenomen, som exempelvis det förra veckans kolumn handlade om fribrottning. Andra snilleblixtar blir mindre långvariga, som när hela det rumänska fotbollslandslaget blonderade håret och såg likadana ut.

Bland de bästa tycker jag är näsplåstret. Ni vet de där snarkplåstren som plötsligt skulle förbättra resultaten i fotboll genom att mer luft kunde passera genom näsborrarna. Det blev ju ingen långsiktig hit, uppenbarligen blir inte fotboll bättre av näsplåster. Det kunde man listat ut redan innan.

På utdöende är lyckligtvis ridbyxan. Inte den praktiska och rimliga ridbyxan som utmärker sig genom att vara elastisk och ha förstärkningar på insidan av låren där tyget slits mot sadeln, utan den gamla klassiska ridbyxan som hade som vingar på sidan av låren, som man eventuellt skulle kunna placera sin packning i om man ville, de som sedemera fått ge namn år skönhetsproblemet "ridbyxlår", det vill säga fettansamlingar på utsidan av låret. Dessa ridbyxor förknippar vi kanske främst i dag med nazister i "Allo, "allo, "emliga armén, men faktum är att så sent som på 70-talet, när jag började rida, var jag ytterst nära att åka på ett par sådana.

En del obegripliga uppfinningar tycks hålla i sig mer långsiktigt. De otäckaste:

1. Vattengraven. Bara namnet. Det är lätt att förstå varför den finns med i hästhoppning eller till och med kaninhoppning. Där blir det ju en särskild sorts svårighetsgrad eftersom djuren kan bli rädda för vattnet och osäkra, vilket gör att de bästa ryttarna/kaninförarna kan urskiljas från de som inte har samma disciplin och kontroll över sitt djur. Men i finnkampen!?

Så att hinderlöparna måste hoppa över 367 cm för att inte blöta ner fötterna? I häst- och kaninhoppning får man poängavdrag om hov eller tass trampar i vattnet, men i hinderlöpning får man bara blöta fötter, som en slags förnedring och försurning av löparna. Och så de som snubblar och ramlar i. Varför inte ha en lergrav när man ändå håller på?

2. Det lilla doftkruset som tyngdlyftare använder och knarkar upp sig inför lyften med. Jag vet inte exakt varför och jag tror att det är ammoniak i, men det känns ju otroligt lågstadiespännande att lukta på något jätteäckligt precis innan man tar i så att man skall ta i mer, typ för att det var så äckligt.

3. Majoriteten av alla tv-spel med sporttema. Mer än häften av alla fotbolls-, basket-, ishockey-, tennis-, skateboard-, snowboard, och så vidare-spel är nästintill eller helt ospelbara. Många av de resterande är tråkiga. Endast ett fåtal är något att ha alls. Ett par av dem är briljanta. Men med tanke på det gigantiska utbudet av undermåliga produkter, som måste anses övertrumfa de flesta andra marknader i uselhetskvantitet, så måste man fråga sig hur spelföretagen tänker.

Det tragiska är att förmodligen säljs många av spelen till intet ont anande barn, som satsar surt intjänade 600 kronor på ren dynga.