Bilsporten - ett märkligt undantag från elitidrottens syn på att tjäna pengar...

SPORTBLADET

I den allt mer kommersialiserade elitidrotten handlar det mesta om pengar. De stora europeiska fotbollslagen styrs som vilket vinstdrivande företag som helst. Men, det finns ett märkligt undantag: bilsporten.

Visst, miljonerna rullar, men det är ytterst svårt att fatta hur de ska generera någon vinst. Att hålla sig med ett formel 1-team, eller ställa upp på Le Mans 24-timmarslopp är ingen billig historia. Bilarna är värda miljoner, och därtill ska läggas kostnader för utveckling, reservdelar, bränsle, avgifter, personal, och så vidare. För att inte tala om förarna.

En hyfsad formel 1-förare är inget man köper på Konsum. Slutsummorna varierar nog, men de stannar helt säkert på belopp som mer än väl skulle räcka till ordentliga annonskampanjer.

Den stora frågan är varför. Till vilken nytta skyfflar biltillverkare och sponsorer in hundratals miljoner kronor i en sport som bokstavligen eldar upp dem?

Ingen vanlig tillverkning

Det vanligaste svaret är "teknisk utveckling". Vilket är uppenbart osant.

Visst är det imponerande att, som i formel 1, kunna tillverka en tre liters V10-motor som klarar 800 hästkrafter, men det är knappast något som ger avtryck i vanlig motortillverkning.

De amerikanska Nascar-bilarna har inget mer gemensamt med sina beskedligare masstillverkade kusiner är karossen. Under den sitter en racerbil med en brutal V8, och ett chassi som är så vridstyvt aldrig någonsin skulle kunna forcera ett vanligt fartgupp.

Och det finns väl ingen som tror att de Michelin-däck som används vid avancerad racing skulle klara vanligt svenskt vinterväglag? Det har talats mycket om växellådor. De riktigt dyra sportbilar som finns på marknaden, som till exempel Ferrari, Aston Martin och Maserati, levereras numera ofta med "sekventiell växellåda", utan spak, men med paddlar på ratten.

Bortsett från att de flesta av oss bara kan drömma om sådana bilar, så har dessa växellådor faktiskt bara paddlarna gemensamt med de som sitter i riktiga formel 1-bilar. I de vanliga bilarna växlar de faktiskt så dåligt att de riktiga kännarna hellre väljer vanlig manuell växling.

Detta hindrar naturligtvis inte biltillverkarna att slå mynt av framgångarna på racerbanorna. Lotus har just nu en annonskampanj för en specialutgåva av sin Elise-modell. Det speciella är att bilarna är målade i samma stil, med svart och guld, som de klassiska formel 1-bilarna från 1970- och 1980-talet. Ni vet, dem som Ronnie Peterson körde ihjäl sig i?

Varför dessa satsningar?

Bortsett från färgen har Lotus Elise ungefär lika mycket gemensamt med formel 1 som en lådbil med ett Jas-plan. Ferrari, Jaguar, Mercedez och BMW, skryter naturligtvis mycket om sina framgångar, och där kanske det finns någon rimlighet i image-bygget. De tillverkar ju ändå prestandabilar i lyxklassen.

Riktigt märkligt blir det när sådana som

Renault och Toyota gör stora formel 1-

satsningar.

Kan någon föreställa sig den bilköpare som står och väger mellan en liten Renault och en svindyr Merca och som låter resultatet i senaste Brasiliens Grand Pris avgöra?

Det verkar alltså inte finnas några rationella grunder till miljoninvesteringarna i bilsporten. Jag vägrar tro att det skulle ligga någon slags idealitet bakom, men vad sjutton är det då?