Fantastisk prestation – men snacket om dopning upprör

SPORTBLADET

Paula Radcliffe har inte förlorat ett lopp mot en annan britt på distans över 1 500 meter sedan 1993.

Hennes mål sedan i början av karriären är ett VM-guld, och det hon siktar på härnäst är ett världsrekord i marathon.

Hennes senaste bedrift är som bekant ett nytt europarekord på 10 000 meter. Ett rekord som visar att det åtminstone går att komma i närheten Wang Junxias helt omöjliga tid från kinesiskornas herravälde i början på 1990-talet. Och vad än märkvärdigare är - hon gjorde detta på ett europamästerskap.

De som såg herrarnas 10 000 meter såg hur det brukar gå till. Toppgänget ligger och tar rygg på varandra i nio kilometer och sedan rycker någon, de andra hänger på, den förste springer ut sig och någon ny går upp i ledningen, da andra tar rygg och så vidare. Långdistansloppen i stora mästerskap brukar inte ge några bra tider, utan är helt och hållet taktiklopp, där det handlar om att sticka ifrån i rätt läge.

Varvade nästan alla

Paula Radcliff har förlorat på det ett antal gånger, genom att hon inte har någon riktig spurtstyrka. Men nu, i detta EM, satsade hon på en ny, för mästerskap högst ovanlig taktik - att springa så fort hon kunde hela vägen. Hon varvade nästan alla andra löpare, och behövde följaktligen inte tänka på hotande spurtare. Och trots att regnet piskade ner, och trots att hon fick springa hela loppet ensam, utan någon draghjälp, så slaktade hon det 16 år gamla europarekordet. Det är makalöst.

Hade hon haft lite bättre väder hade hon nog tagit den där tiden under 30 minuter, som hon siktade på, men missade med en sekund.

Paula Radcliffe har alltid varit en enastående idrottare, och var också favorittippad inför detta lopp. Men det förminskar inte det unika i hennes prestation. Vad som är konstigt är dock den brist på intresse man kan märka för denna händelse. Dagen efter loppet förväntade jag mig stora rubriker om den ovanliga bedriften. Själv var jag nästan tårögd på kvällen när vi satt hemma och följde hennes sista sex kilometrar och insåg vad som var på väg att hända. Men en genombläddring av tidningarna erbjöd mest mindre artiklar och notiser.

Lyckades sunka ner rekordloppet

Konstigt. I brittisk press, där måste det ändå vara stora rubriker? Nä, inte så värst, kan man konstatera. Det som däremot fått mycket utrymme är att Paula Radcliffe säger att hon inte är dopad. Varför skulle hon säga något sånt i denna stund av storhet? Jo, därför att hon får frågan, uppenbarligen. Medierna har verkligen lyckats sunka ner rekordloppet på bara ett par dar. Inte för att de har några direkta anklagelser, inte för att de grävt fram någon som säger att det är så, inte för att någon ens gjort någon direkt antydan i den riktingen, vad jag kan förstå, utan genom att skriva just om att Radcliff säger att hon inte är dopad. Anklagelserna är vaga, som att ”people are starting to question it” och ”foreign media suggests that...” Enligt klassiskt retoriskt maner alltså, man har inget egentligt att komma med utan åberopar falsk auktoritet, som ”alla vet” eller ”forskning visar”.

Sen tar man från samma medier till vad som ser ut att motsäga misstankarna - man ropar ut från rubrikerna att Radcliffe säger att hon inte är dopad. Det får förstås önskad effekt. Om man upprepar något sådant ett antal gånger skapar man direkt en misstanke om motsatsen. Klassisk god retorik. Man kan bara fråga sig varför man vill antyda att Paula är dopad?

Kanske är det för att hon deltagit i en stor kampanj mot doping nyligen. Hon protesterade synligt och höggjutt i Edmonton mot att Yegorova tilläts tävla trots positivt dopingtest. Kanske är det extra skoj att dopinganklaga en antidopingaktivist. Radcliffe själv är så upprörd att hon tänker låta publicera alla sina dopingtester.

Det förstår jag. Det kan inte vara roligt att en så fin prestation blir både ignorerad och misstänkliggjord på en gång.