Miraklet i München

Det har skrivit svensk idrottshistoria - och det kunde blivit mer

1 av 3 | Foto: GETTY
gulddansen Kajsa bergqvist har just klarat 1,98 - och i praktiken säkrat sitt EM-guld. Då fick hon rena gläddjefnattet på hoppmattan och bjöd publiken i regnet på Olympiastadion på en segerdans.
SPORTBLADET

MÜNCHEN

Miraklet i München.

I går avslutades det och den säkraste av alla våra guldkandidater höll även hon.

Kajsa Bergqvist skriver in sig som en av de stora i svensk idrott med sitt guld - nu har hon tagit medalj i sex raka mästerskap. Finns det nån som slår det?

Miraklet i München.

Det känns skönt att skriva.

Och bilderna kommer att finnas kvar för alltid. Segrarna, löftena, förhoppningarna, glädjen, känslan, leendena. Miraklet i München.

Och gulden.

De kommer alltid att finnas kvar.

Kajsa, Christian och Carolina kommer för alltid att vara inskrivna i den svenska idrottshistorien. Tre guld i en idrott där vi slutat tro på guldmedaljer i stora mästerskap. Bilden på de tre med sina guldmedaljer och sina sköna, självsäkra storsvenska leenden är en klassiker som kommer att visas gång på gång på gång...

Historia kort sagt.

Det skrevs svenska idrottshistoria här nere i München.

Och Carolina Klüft sa ju det själv på internationella presskonferensen efter sitt guld: Nu ska jag studera nån liten historiakurs på universitet - för historia är bra.

Hon visste vad hon pratade om.

Sen åkte hon på utflykt till Dachau och visade att bara för att man är sportfåne behöver man inte tro att ett koncentrationsläger har att göra med mental träning.

Historia är bra.

Miraklet i München är historia. Bra historia.

Men det var ju en märklig höjdhoppstävling. Nästan historisk.

Hopparna sprang omkring på en bana där vattnet skvätte runt fötterna. Klafs, klafs.

Det var rätt rörigt. Kajsa blev knuffad av polska stafettlaget när hon skulle hoppa på 1,94 - men klarade ändå. Stort bara det.

Och sen såg ni själva hur bara två hoppare återstod. Kajsa och ryskan Kuptsova som rev två gånger på 1,94 och eftersom Kajsa hoppade först så sparade ryskan sitt sista hopp - allt medan Kajsa hoppade vidare och klarade. Tre Kajsahopp på raken innan Kuptsova kom in igen. Pokerspel på hög nivå - om man säger - men det höll ju inte. Kajsa synade henne på 1,98 och då var ryskan slagen.

Överhuvudtaget var Kajsa grym i sin nya stil med den kortare ansatsen. Hon är säkrare nu och river nästan aldrig på den lägre höjderna. Jag tror hon psykade motståndarna direkt genom att stå över när de andra hoppade och sen bara klara. Man kunde se redan vid hennes första hopp att hon nog skulle vinna.

Det tror jag de andra hopparna också kunde.

Kanske var det därför de hoppade så illa.

Men det såg inte ut som andra tävlingar. Det var dåliga resultat och visserligen saknas fyra på Europa tio-årsbästalista men det ursäktar inte de usla hoppen.

Brons i EM på 1,89. Det är bedrövligt.

Kanske var det ur misslyckandet i Budapest 1998 som miraklet i München föddes.

Kajsa Bergqvist kom på 14:e plats då.

Hon var förkrossad. Missade kvalet.

Men hela landslaget gjorde fiasko.

Sverige tog en enda medalj och det var en medalj som inget räknat med. Ett bonus. I övrigt var det mediokert och uppgivet.

Den gången skrev jag:

Sverige är på dekis som friidrottsland. Vi hade bara fem länder bakom oss i Europa. En tröst möjligen att Norge var ett av dem.

Men svensk friidrott är utfattig. Europas sjuke man och kanske bör vi göra som många länder; specialisera oss mera. England har sprinters, Finland har spjut, Ungern har slägga. Vi hade 400 meter häck och höjdhopp och höjdhopp lever fortfarande. Kanske borde vi starta 100 höjdhoppsgymnasier och 200 och 400-meter-häckgymnasier.

Sen ska norrmän, albaner och alla andra få se på fan.

Det fick de i München.

De fick verkligen se på fan. Till och med en sån gigantisk friidrottsnation som Tyskland fick se på fan. Vi kom före gamla Deutschland i medaljligan. Fattar nån det? Fattar ni det? Sverige sexa. Tre guld. Tyskland sjua. Två guld.

Albanien? Ingenting.

Inte ens Vitryssland var före oss. Ett brons.

Och Norge... vad är det?

Norge hejade på Sverige

Geir Moen satte väl möjligen punkt för sin lysande karriär och det norska friidrottsundret med ett mediokert 200-meterslopp. Han var trevlig mot norska media men när han gick förbi oss andra väste han något du inte vill skriva hem om. Han var utslagen och då kom norrmännen här närmast desperat krypande och vill ha numren till de svenska stjärnorna. Eller åtminstone småstjärnorna.

- Vi hejer faktiskt på svensker när vi inte har nåt eget, sa en NRK-kvinna uppfordrande eftersom hon vet att vi sällan hejar på norrmän.

Men det är lätt att se att Miraklet i München är en följd av ett slags höjdhoppsskolor. Egentligen är alla fem medaljerna sprungna ur den svenska nationalgrenen höjdhopp även om två höjdhoppare sadlat om för att ta guld i andra grenar.

Christian Olsson kunde säkert tagit medalj i höjdhopp här.

Antagligen guld. Hans personrekord 2.28 hade räckt till brons.

Carolina Klüft kunde säkert tagit medalj i höjdhopp här.

Antagligen silver. Hennes personrekord 1.92 hade räckt till silver.

Allt kommer ur höjdhoppet och den kader av tränare och den kultur som gör att talangerna får en chans att utvecklas lagom sakta.

Blomstrar som idrottsnation

Jag skänker ibland en tanke åt Emelie Färdig som var en lika stor talang som Kajsa och slog henne i tre SM i rad men som tvingades sluta på grund av skador. Vi har med andra ord inte haft maximal utdelning. Och i Göteborg finns en hel del talanger som just nu drillas under Yannick Tregaro. Återväxten finns. Och kunde man inte läsa i tidningar häromdagen om en ny 11-åring (!) som hoppar typ 1.80. Återväxten är tryggad. Och allt verkar springa ur denna höjdhoppskultur.

Norge har ingen återväxt. Deras fri-idrottsboom är över. Stendöd. Kvar finns mest tistlar.

Finland har också problem. Även om deras kulturgrenar lever anständigt.

Tyskland har problem. Trots hemma-EM blev det bara två guld. För landet som brukade dominera.

Jag tror att en av förklaringarna är att Tyskland är ett av de seriösaste länderna i Europa vad gäller dopning och tester. Det straffar sig kanske. Motsatsen - dopningsparadiset Grekland - tröskar vidare mot sitt OS 2004 som kan bli rena orgien i grekiska laboratorieframgångar. Det är äckligt. Och det mest äckliga är att de internationella idrottsorganen inte vågar utmana grekerna.

Hela den härvan stinker. Och den lär fortsätta stinka till 2004.

Gamla Sverige däremot skiner i guld och blått.

Mest gult. Guldgult.

Här är Sveriges sköna medaljregn

Lasse Anrell