Glöm Stålmannen - med dessa kvinnor behövs han inte längre

SPORTBLADET

MÜNCHEN

Kvinnor kan.

Sånt skrattar vi åt i dag. Men för 20 år sen var det blodigt allvar.

Superman.

Sånt skrattar vi också åt i dag. Han behövs inte.

Nu pratar vi om Superkvinnan. Super-tjejerna.

Carolina Klüft är nog det senaste och förnämsta exemplet på att det är kvinnorna som tagit över rollen som samhällets stöttepelare.

I alla fall vad gäller sportens glamorösa och lönsamma men arbetsintensiva värld.

Idrottsligt är hon lika långt framför de flesta konkurrenterna som vilken Stenmark eller Borg som helst. Mentalt vet jag inte, men skulle jag gissa skulle jag tro att hon mentalt är lika stark som vilken Gunde Svan eller Annika Sörenstam som helst.

Hon är en vinnare. En Pippi som kan allt, vågar allt och tycker att precis allt är lika naturligt för henne som det är för all världens killar.

Hon är en produkt av det nya Sverige.

Det nya Sverige där duktiga pappor inte vill ha våpiga döttrar utan duktiga pappor vill se starka, duktiga döttrar. Vi ser det i skolan. På gott och på ont. Tjejer kan ibland läsa ögonen blodiga av behov att visa sina mammor och pappor att de är duktiga, att de duger. Och betygssystemet och skolsystemet gynnar den typen av mätbara resultat. Skolan gynnar flickor. Skolan gynnar det mätbara. Alltså har flickorna högst betyg.

Alltså kan döttrarna visa hur duktiga de är.

Vi ser det också i idrotten.

Numera sätts flickor lika tidigt i idrottsträning som sina bröder.

Kul att tävla - och vinna

De lär sig att det är kul att tävla. Kul att vinna. Att det inte är fult att träna. Fult att vinna.

Att det inte är fult med muskler. Vi lever i en kultur där kvinnliga muskler anses snyggt. För 40 och kanske 30 år sen var muskler på kvinnor något patetiskt. Ett tecken på lesbiskhet eller på att man var östeuropeisk och dopad. Nu är muskler sexigt.

Carolina Klüft har allt det där.

Hon är duktig. Hon älskar att tävla. Hon kommer från en idrottsfamilj. Mamman var friidrottare. Pappan fotbollsspelare. Hon har tre systrar som alla idrottar. Alla är duktiga.

Carolina är m y c k e t duktig. Hon kan allt, vågar allt och tycker att allt är naturligt för henne.

Vågar vara svag - också

Men Carolina vore inte en produkt av 2000-talet om hon inte vore den andra sidan också. Den som vågar vara svag och det som en gång kallades tjejigt och som säkert även i dag kan kallas tjejigt.

- Jag tittar på såpor, till och med såna där dåliga såpor - och grinar hela tiden, sa hon här i München.

- Hur dåliga då, sa jag.

- Hmm... jag vill inte säga det. Mycket dåliga...

- Vita lögner?

- Jag förstod att du skulle säga det, men nej...

- Vilka då. Du måste säga det?

- Sunset Beach.

- Oj. Då förstår jag. Jag lovar att inte berätta det för nån.

- Tack.

Om ni inte sett Sunset Beach kan jag berätta så mycket som att en kille nog knappast skulle just gråta över den. Inte de killar jag känner i alla fall. Eller de killar jag är. Det är inte den första känsla man kommer att tänka på när det gäller Sunset Beach.

De kan tjäna pengar i dag

Idrotten gynnar tjejer i dag. Sverige har frigjorda kvinnor. Kaxiga, stöddiga självsäkra. Kan allt, vågar allt och tycker att allt är naturligt. 50 år efter Pippi Långstrump har hennes ideal blivit verklighet.

Dessutom kan dagens kaxiga idrottstjejer tjäna en hel säck med guldpengar.

Det kunde de inte på 70-talet.

Då fick de knappt ens pengar till en ladyshave.

Lasse Anrell