Pojkar är födda till att tävla

SPORTBLADET

Simmerskan Emma Igelström berättar i P3 om sin tävlingsinstinkt. Den som gjorde att hon kände sig så annorlunda i jämförelse med kompisarna. Eller snarare sagt bland tjejerna.

- De kunde inte alls förstå hur jag orkade träna hela tiden. Killarna var däremot lite mer imponerade, säger hon.

Och visst har hon rätt, Igelström. För nu har vi till och med fått det vetenskapligt bevisat. Pojkar ÄR födda till att tävla.

Jag har skrivit om min kompis Hugo i den här spalten förr. Han som är tre år och har en pappa som ska göra honom till formel 1-förare. Vare sig Hugo nu vill eller inte.

När Hugo tillbringar tid med sin pappa är det för övrigt alltid samma sak.

Tillvaron är ett enda långt race mot mål och den som är sist i vattnet är en gris och den som först hinner fram till tandborsten är bäst och den som äter mest vinner.

Medan mamma i familjen suckar och ingenting förstår.

- Hugo skulle aldrig ens komma på tanken att tävla med mig, hur kan det vara så?

Kanske finns det en förklaring i att Hugos pappa varken tål att bli omkörd på E4 eller ens plikta ett slag på golfrundan?

- Kanske sitter det i generna ändå, som Hugos mamma brukar säga?

Förra veckan lanserade tidskriften New Scientist resultatet av de studier som beteendeforskare vid McGill University i Montreal bedrivit. 40 barngrupper har där fått i uppgift att trä pärlor på en pinne till dess att den blev full. Pärlorna kunde de ta antingen från en gemensam skål eller från ett annat barn.

Jag tror ni anar hur det gick.

Flickorna, de kollade in de andra deltagarnas ansiktsuttryck och kände av stämningen innan de gjorde någonting. Pojkarna å sin sida tävlade oavbrutet.

Djupt inneboende tävlingsinstinkt

Även i de situationer där de visste att pärlorna räckte till alla och att ingen kunde vinna.

- Det var alldeles för roligt att knycka pärlor från kompisarna, som en av forskarna säger i tidskriften.

Vilket förstås kan låta som ett ganska osympatiskt drag men som inte alls behöver vara det. Tvärtom finns det många fördelar med en djupt inneboende tävlingsinstinkt. Den kan ju hjälpa en människa till både självkänsla, självförtroende och framgång - kanske i synnerhet på idrottens område. För den som först ska kolla in sina konkurrenters ansiktsuttryck och känna av stämningen inför start, lär ju inte bli den som först når mål.

Däremot är en stark - och positiv - tävlingsinstinkt beroende av att den fostras och förvaltas på rätt sätt. Av föräldrar. Av tränare. Av ledare. Av förebilder. Av vuxna.

Besökte en gång ett Jämställdhetsdagis där man på ett tidigt stadium jobbade med precis det. Trots en flera år lång pedagogisk utbildning hade lärarna där nämligen blivit chockade när de med videokamerans hjälp blev varse vilken skillnad de faktiskt gjorde på pojkar och flickor.

Med flickorna talade man mjukt och känslosamt, gärna med kroppskontakt.

Pojkarna möttes i stället av en högre röst och en mer upprätt kroppshållning.

Vilket fick till följd att flickorna tränade sig i att vänta på sin tur, att vara lyhörda och relationsinriktade medan pojkarna tränade sin självständighet och förmågan att stå i centrum.

- Inte undra på att kvinnor blir servande sekreterare och männen satsar på sig själva som individer, sa förskolläraren vid mitt besök.

Männen mer förstående?

De uttalat tävlingsinriktade idrottskvinnorna är följdaktligen också färre än de manliga motsvarigheterna. Inte minst då de betydligt snabbare blir kritiserade för just sin goda självkänsla. Therese Alshammar är bara ett exempel. Kanske är det ingen tillfällighet att hennes bästa kompis i simmarkretsar heter Frölander och är man. Kanske förstår han hennes skoningslösa instinkt bättre?

Igelströms tjejkompisar är uppenbarligen som tjejer är mest, nu också enligt vetenskapen. Men för män spelar ett OS, en match i Allsvenskan eller pärlor på en pinne ingen roll. Av födsel och ohejdad vana är det aldrig en lek utan blodigt allvar. På gott och på ont.