Varför rankas sportkunnande så lågt?

SPORTBLADET

- Journalister har samma dåliga status som begagnade bilförsäljare och bankdirektörer, säger Jan Josefsson i tv.

- Sportjournalister har sämst status bland kollegorna, säger Peter Jihde i radio.

Och då är det nästan så man undrar hur djupt en yrkesgrupp egentligen kan sjunka?

Varför är det legitimt att gå bet på den oranga plutten i Trivial Pursuit, bara man klarar resten? Varför rankas sportkunnandet så lågt i jämförelse med annat?

Minns fortfarande berättelsen från fikarummet den där historiska måndagen efter Foppas dragning och Salos räddning. Kollegan berättade nästan stolt om sin sambo - hon lika ointresserad av sport som han själv - och om hur hon strölyssnat på radion under den där avgörande matchen i Lillehammer. Fullt sysselsatt med något viktigare upptäckte hon ändå plötsligt att det hettat till i etern. Kommentatorerna gapade upphetsat och hon kunde inte låta bli att lyssna mer uppmärksamt. Lagom till guldjublet efter avslutade straffar satte sambon nyckeln i dörren.

- Sverige har vunnit VM, vrålade hon, delvis smittad av segeryran.

- I vad då? ropade sambon till svar.

Hon tvekade länge innan svaret kom:

- Jaa, eeeh, i sport!

Att behärska åtminstone något om politik, ekonomi, religion, historia, naturkunskap, geografi, kultur, samhällskunskap - you name it - anses som ett mått på allmänbildning. Kanske till och med intelligens. Däremot är det helt accepterat att inte ha en aning om vem vare sig Henrik Zetterberg eller Anders Svensson är. Min egen far är ett levande exempel på det. Finns nog ingenting man inte kan fråga honom om. Från "Farmen" på tv till den senaste kommunala motionen gällande arbetsrätt.

Allt kan han alltså. Förutom då sport.

Hans totala brist på kunskaper där är antagligen det enda som hindrar honom från att kamma hem storkovan i "Vem vill bli miljonär". Men inte behöver han någonsin ursäkta sig för det.

Betydligt värre är det för dem som inte förstår sig på det nya pensionssystemet eller kan tillaga en söndagsstek. Sådana kapacitetsbrister försöker man dölja och skulle de ändå, gud förbjude, komma ut i ljuset så kommer också de skamsna bortförklaringarna.

Gillar inte "intelligenta världen" sport?

Peter Jihde var i förra veckan gäst i Kjelle Erikssons utomordentliga radioshow, "Sovmorgon". Där påpekade han också problemet med sportens bristande status hos såväl gemene man som hos journalister. Enligt Jihde är det närmast kutym att "inte ha så bra koll på sporten", något som rimmar illa med att halva befolkningen sitter bänkad framför de större sportevenemangen på tv.

Kan det vara så att den "intelligenta världen" ser ett slags värde i att inte lägga medaljörer och guldmatcher på minnet? För att helt enkelt spara utrymme till mer värdefull kunskap?

Nöje och musik ligger ju på allmänbildningens tio i topp farligt nära sport.

Aldrig har man väl haft nytta av all kuriosa man lärde sig om ABBA, Gyllene Tider och Freestyle.

Och kan man alla olympiska medaljörer samt deras resultat, jämförs man väl snart med någon kuf som kan rabbla alla tågtidtabeller från 1963. Det är därmed hög tid att lyfta sporten till en högre nivå bland bildning.

Kanske genom en 10 000 kronors-fråga eller ett miljonärsprogram på enbart temat sport? Kanske genom ett nytt Trivial Pursuit med bara oranga pluttar?

Det är dags att låta sportgenierna få briljera.

Erika Strandell