Fotbollen är festligare och målrikare än på mycket länge – ishockeyn är ofta stel, krampaktig, destruktiv och endast njutbar för taktikbögar

SPORTBLADET

Det är inte länge sen Kung Fotboll låg på hemmet, trött, senildement och endast besökt av de närmaste släktingarna.

Samtidigt gick den pigga ishockeyn på gym och spände musklerna till rockmusik.

Vad hände sen?

Hur kunde den skröplige gamle kungen resa sig – och varför staplar hockeyn omkring med rollator på Östermalm?

Sportbladets statistik ljuger ju inte, allt fler människor väljer att gå på fotboll i stället för att sitta i ombonade ishallar.

Så är det i alla fall i storstäderna, framför allt i Stockholm.

Landsorten, med sina starka hockeyfästen, behöver inte bekymra sig.

Inte än.

Men om utvecklingen fortsätter åt samma håll måste kanske varningsskyltarna upp även i Karlstad, Jönköping, Gävle, Luleå och Linköping.

Folk är ju inte dummare där än i Stockholm.

Det är kvalitén på underhållningen som bestämmer.

Än så länge går folk i landsorten på hockey för att det inte finns så mycket annat att välja på, inte några allsvenska fotbollslag som konkurrerar, men när kommer den dag då också en gävlebo ställs på prov? När börjar han känna mättnad och ointresse för Brynäs och i stället väljer att se Real Madrid–Manchester United i tv?

De trognaste supportrarna sviktar förstås inte. Men det är marginalåskådaren som är i farozonen.

Det intressanta med stockholmsfenomenet är själva valet mellan idrotterna.

Det tycks ju inte finnas tillräckligt många entusiaster för både en hockey- och en fotbollsmatch samma kväll.

Jag såg Djurgården–Södertälje på nya, fräscha Johanneshov förra veckan.

Normalt sett ett tungviktsmöte mellan två klassiker, det borde ha gungat i hela hallen.

Men förutom en liten klick SSK-fans i ena hörnet var det stiltje.

Djurgårdsklacken fanns inte.

Den var på fotboll, DIF–Malmö FF, samma råkalla vardagskväll.

Semifinal i Svenska Cupen?hallååå, när vaknade DEN till liv?

För några år sen tror jag fansen skulle ha struntat i fotbollen och sett hockeyderbyt i stället.

Nå, där gick jag och smågäspade på Hovet och stötte plötsligt på Rickard Fagerlund.

Det stod 1–0 i slutet av matchen och Rickard sa:

– Fan, det blir ju inga mål.

– Vill du se mål får du gå på fotboll, sa jag.

Så har det ju nästan blivit också.

Fotbollen är festligare och målrikare och öppnare än på länge.

Ishockeyn är ofta stel, krampaktig, destruktiv och enbart njutbar för taktikbögar.

Fotbollen är bättre än någonsin

Teorierna är många varför det har blivit så här, varför det tycks finnas en nyfunnen glädje och positivitet i fotbollen medan hockeyn trampar i seg deg.

Får jag bidra med min röst tror jag det har en del med spelarnas – och spelets – utveckling att göra.

Fotbollsexperter gnäller då och då och säger att ”Allsvenskan är sämre än på länge, det finns inga profiler”, och så vidare.

Men det är den naturligtvis inte.

I själva verket är fotbollen överlag bättre än någonsin, därför att alla spelare, från högerback till vänsterbreddare, är starkare, snabbare och skickligare.

Spelet fotboll uppmuntrar innovationer.

En människa och en boll, det är inte klokt vilka cirkusnummer som kan uppstå, vilken talang som kan lockas fram, vilka trollkonster som kan uppfinnas i en allt hårdare konkurrens.

Ärligt talat, tror ni Gunnar Gren skulle ha klarat att göra Anders Svenssons dragning mot Senegal i VM?

Tror ni gamle Nacka hade fixat Zlatans dubbla suldragninar?

Hade ens Pelé kunnat imitera den uppsjö av överstegsfinter, tvåfotsdribblingar och specialtricks som dagens stjärnor skämmer bort oss med?

Det har blivit vardagsmat, fotbollsspelarnas individuella skicklighet har ökat dramatiskt.

Det var sensationellt att se Johan Cruyffs bakom-ryggen-klackning mot Sverige i VM 1974. I dag kan vilken allsvensk lirare som helst göra om den.

Utveckling, nya trick, fantasi och obegränsade möjligheter är fotbollens hemlighet.

Ishockeyn, då?

Nja, det spelet erbjuder inte längre lika stora möjligheter när det gäller tekniska innovationer. De stora artisternas tid verkar tyvärr vara förbi, eftersom alla tar ut varandra i en evig muskelkamp på liten yta. Regelbrott och destruktivitet har övertaget just nu.

När såg ni en alldeles ny dragning senast?

Peter Forsbergs enhandare i OS-finalen 1994?

Den hade redan gjorts av Kenta Nilsson.

1981 kom Alexander Maltsev till Canada Cup med en egen, hemmagjord grej. Med klubbspetsen förde han pucken i en halvcirkel bakåt, det lurade skiten av alla och efterapades snart av varenda hockeylirare i världen.

Peter Forsberg kan göra tunnlar som ingen annan, Jaromir Jagr har en klubba som glappar snabbare än min plånbok, men det hade Krobbe Lundberg också.

Hockeyn har svårare att överraska

Mariusz Czerkawski får NHL-hallarna att tjuta när han släpper pucken bakåt och sen slår fram den igen med sin egen skridsko, men det kunde också Uffe Sterner på 1960-talet.

Hockeyn har helt enkelt svårare att överraska, vilket ligger i spelets hela natur. Starka och skridskoskickliga backar har en fördel mot artisterna på den lilla isytan.

– Nya trick? Nä, det är svårt?det som är nytt är väl att vi numera tvingas flippa pucken i mittzon och att vi använder sargerna för att transportera bort pucken, sa Peter Forsberg när jag pratade med honom nyligen.

Det är sannerligen inga detaljer som förhöjer underhållningen.

Inte ens draget att ta bort redline offside har gjort spelet särskilt mycket attraktivare.

Missförstå mig rätt, jag älskar hockey, men det känns som om spelet just nu har hamnat på efterkälken om man jämför med fotbollens snabba framfart.

Jag tror också Håkan Loob i Färjestad har fullkomligt rätt när han skyller hockeyns stagnerande på 1–3–1-systemet och de taktiska geniernas inflytande.

Någonstans blev tränarna för smarta för sportens bästa.

Sen blev det inte bättre av att en samling hönshjärnor slog sig ihop och gjorde hockeyns matematik så obegriplig som möjligt.

Vaddå straffar? Varför? Vem får en poäng? Vem får två? När får man tre? Hur läser man tabellen?

Jag vet, men måste man ha tagit studenten för att räkna ut hur många poäng som delades ut?

Fagerlund borde ha rullats i tjära

1996/97 infördes 50 omgångar, och jag sa redan då att det är vansinne. Lika dumt som dessa ”derbygrupper”, som minskar spänning och förväntan.

Jag vill inte se Leksand–Brynäs var och varannan vecka. Jag vill gå och sukta efter den matchen.

Inte undra på att det inte ens var fullt i Globen på derbyna mellan Djurgården och AIK i fjol.

Nånstans på vägen gapade nån hockeyledare efter mycket, den mannen heter Rickard Fagerlund, och han har klarat sig oförskämt helskinnad från kritik.

Han borde ha rullats i tjära och fjäder när han förstörde Tre Kronor med att utnämna Peter Wallin till general manager, och han borde få livstid på Alcatraz efter att ha konstrat till Elitserien så mycket att vanligt folk inte känner igen sin gamla, kära ishockey längre.

Jag ställer större hopp till hockeyförbundets nye ordförande Kjell Nilsson.

Han kan inte lära hockeystjärnorna några nya trick – men han kan kanske bringa ordning och reda i den röra som råder nu.