Hegerfors är inte slut i rutan

SPORTBLADET

Arne Hegerfors är slut. Arne borde lägga av.

Väser pålitligt folk i min omgivning. Rätt så kontroversiella åsikter om du frågar den här spalten. Om det verkligen är sant är det ju en landsfader som sviktar i sitt ämbete.

Herregud, Hegerfors har bubblat i rutan sedan 1969, så länge sedan att Stefan Rehn då inte ens kunde hålla sig kvar på en trampcykel och Ove Grahn fortfarande var superstjärna.

Canal+-sändning från gårdagens derby Djurgården-Hammarby fick därför ytterligare en dimension. Bättre tillfälle att kontrollera kritiken ges inte på ett tag. Djurgården i fajt för sitt första SM-guld sedan 1966. Regerande mästarna Hammarby i frustrerad kamp för att slippa BP nästa säsong. Om inte Arne tände till under den matchen gör han det troligen aldrig igen.

För det är så kritikerna säger. Arne Hegerfors verkar inte ens älska sitt jobb. I bästa fall går han på rutin. I sämsta fall är han lika intressant som att se Corn Flakes mjukna i mellanmjölk. Han ler bara när han träffar Markoolio eller en reklamfilmare med tjock pluska, muttras det.

Dessutom, och det är i så fall allvarligare för fotbollsälskare: han har tappat kollen på själva matchbilden. Om han någonsin kunnat fotboll har han nu mist den begåvningen, menar man. Att kritikerna sedan obligatoriskt tillägger: "Dessutom ska han ju vitsa i tid och otid", det vet du nog redan.

Mer klarsynt än Tommy Svensson

Så hur blev det? Jo, det blev ännu en hyfsad dag på jobbet. Arne Hegerfors är naturligtvis inte slut. Han kan göra habila jobb i åtskilliga år till.

Tycker åtminstone en som alltid gillat hans lättflytande, avslappnade stil.

Ingen kan påstå att han gjorde några uppenbara felbedömningar. Det flöt på.

Efter cirka 69.15 kläckte han rent av ur sig en pricksäker iakttagelse om att då ledande Bajen började falla för långt ner i planen. Det gör ingen charlatan, bisittare Tommy Svensson hade exempelvis inte noterat detta faktum.

Men samtidigt har också kritikerna en hel del rätt. Arne Hegerfors anno 2002 sprider knappast någon känsla av febrig entusiasm över slutstriden i allsvenskan. Utan glöden hos paustyckaren Jens Fjällström hade gårdagskvällen, trots att det blev en fejd, i rent tv-perspektiv lämnat efter sig en ganska avmätt känsla.

Arne tycktes ha stängt av "Let it be" på stereon, tömt en äggtoddy, krängt på ryssmössa och och lätt motvilligt kuskat till ett Sibirien-bistert Råsunda. Där jobb utfördes effektivt för att utan rodnad kunna resa hem så snart som möjligt. Det var en standardkväll i ett 30-årigt tv-liv. Så lät det i alla fall.

Bara tre ordvitsar på 95 minuter

Han skojade inte ens. Där är belackarna ute och seglar. "Mer Annti än Pohja", "Det är ingen nackdel att ha en bakdel", respektive "Ingen Rehn träff, om man säger så". Det var hela gags-galleriet under 95 minuter från en man som förr sagt saker som: "Det ser mörkt ut på Kameruns spelarbänk" och "Krutov, med ett ansikte som endast en mor kan älska".

Nej, det var knappt att man fick reta sig på Arnes misslyckade Linguaphone-kurser. Här fanns inget "Gooolden gool" eller någon "Rooobi Fooler" att försöka uttala. Några slirningar på Samuel Wowoah var allt han bjussade på. För säkerhets skull testade han aldrig förnamnet på Djurgårdens inhoppare Ngabu Bapupa. Kanske symtomatiskt för en säkerhetsspelande Arne Hegerfors.

Arne Hegerfors går på rutin. Det stämmer. Och ibland blir det nog lite för mycket av allt det fotbollsgoda på Canal+. Hur många älskar man att träffa varannan dag? Överutbud på Arnes meningar är nog ett centralt skäl till varför annars kloka människor sågar honom rakt av.

Men trots detta: Inställ kondoleanserna om du är fan. Lägg ned fanfar-hornet om du älskar att reta dig på honom. Arne Hegerfors blir nog med ett bra tag till.

Bäst

Sämst